Äventyr...
Äventyr ja... Vad vore väl livet utan äventyr. Om vi lägger åt sidan stycken som "Sagan om ringen", "Avatar" och "Bröderna Lejonhjärta" och deras eskapader genom Körsbärslandet och kanske lägger en prilla fokus på våra egna liv, så kan det väl inte betecknas som annat än just det, äventyr...
Det går förvisso inte lika bra för alla, alltså vi som lever i livet, men så skall det väl inte heller vara. Att vi skiljer på himmel och helvetet må så vara, men själva begreppet är ju som högst det mest relativa vi har i oss. För allas helveten eller himlen, ter sig som nämnts förut, högst olika. Dock vill jag understreka att det alltid handlar om äventyr.
Mönstren är väl det som lättast känns igen med sin början och sina slut. Allt däremellan är var och en sin egen lilla Frodo, Bilbo, Jonathan och kanske inte minst, Gollum.
Det mest tilltalande, enligt mig, är det oskrivna som vi behöver befinna oss i. Att inte veta, att inte ens kunna tänka sig in i nästa scen... För oansätt hur förutsägbart ens liv (äventyr) kan tyckas vara, så står vi där alla tillsammans utan någon som helst aning om vad som väntar vid nästa bladvändning. Hur mycket vi än måtte tro oss "ha koll på läget" så finns det ingenting som pekar på att vi kan styra livet åt något nämnvärt håll. Man behöver inte mer än knappt smutta på känslan man dränks i när någon plötslig olycka slår till med full kraft, för att i det läget rikta in sina morrhår och reflektera över ens egen ställning i livet, och återigen...(äventyret!). Likaså, på andra sidan skalan, där känslorna svämmer över då man grips av kärlekens stormande krafter och förs i väg till, ja vad det månde vara. Jag skulle vilja möta den som med rationella tankar färdas genom sin första eldiga nyförälskelse...
Sen finns det skikt, lager med olika nivåer där vi alla beblandas med varandra, där vägnät korsas och öden skrivs och utformas, och i många avseenden sluts, skrivs... Här är vi alla var och en för sig med var vår bok att skriva och lägga kapitel i. Det blir hur vi upplever det som fäller det avgörande pennstrecket och vi väljer själva huruvida vi vill använda bläck eller blod. Det är under dessa premisser jag har funnit den sträng av lockelser kring livet som gjort det till ett äventyr, trots allt. För hur jävligt saker och ting än måste ha fört sig, så har jag hur som helst fått uppleva känslan att kunde känna, vara i livet och kanske nå ett stadie att sätta det på pränt...
För vad handlar det om, om inte att nå fram till vägens vadställen, färdens Minas Tirith eller varför inte att få uppleva en skön blund i Törnrosdalen... vem vi är, ja se det väljer vi själva i allt i hopa. Bara du vet vem du är och jag, jaa, det är axakt likadant för mig, trots allt...
:-)
Det går förvisso inte lika bra för alla, alltså vi som lever i livet, men så skall det väl inte heller vara. Att vi skiljer på himmel och helvetet må så vara, men själva begreppet är ju som högst det mest relativa vi har i oss. För allas helveten eller himlen, ter sig som nämnts förut, högst olika. Dock vill jag understreka att det alltid handlar om äventyr.
Mönstren är väl det som lättast känns igen med sin början och sina slut. Allt däremellan är var och en sin egen lilla Frodo, Bilbo, Jonathan och kanske inte minst, Gollum.
Det mest tilltalande, enligt mig, är det oskrivna som vi behöver befinna oss i. Att inte veta, att inte ens kunna tänka sig in i nästa scen... För oansätt hur förutsägbart ens liv (äventyr) kan tyckas vara, så står vi där alla tillsammans utan någon som helst aning om vad som väntar vid nästa bladvändning. Hur mycket vi än måtte tro oss "ha koll på läget" så finns det ingenting som pekar på att vi kan styra livet åt något nämnvärt håll. Man behöver inte mer än knappt smutta på känslan man dränks i när någon plötslig olycka slår till med full kraft, för att i det läget rikta in sina morrhår och reflektera över ens egen ställning i livet, och återigen...(äventyret!). Likaså, på andra sidan skalan, där känslorna svämmer över då man grips av kärlekens stormande krafter och förs i väg till, ja vad det månde vara. Jag skulle vilja möta den som med rationella tankar färdas genom sin första eldiga nyförälskelse...
Sen finns det skikt, lager med olika nivåer där vi alla beblandas med varandra, där vägnät korsas och öden skrivs och utformas, och i många avseenden sluts, skrivs... Här är vi alla var och en för sig med var vår bok att skriva och lägga kapitel i. Det blir hur vi upplever det som fäller det avgörande pennstrecket och vi väljer själva huruvida vi vill använda bläck eller blod. Det är under dessa premisser jag har funnit den sträng av lockelser kring livet som gjort det till ett äventyr, trots allt. För hur jävligt saker och ting än måste ha fört sig, så har jag hur som helst fått uppleva känslan att kunde känna, vara i livet och kanske nå ett stadie att sätta det på pränt...
För vad handlar det om, om inte att nå fram till vägens vadställen, färdens Minas Tirith eller varför inte att få uppleva en skön blund i Törnrosdalen... vem vi är, ja se det väljer vi själva i allt i hopa. Bara du vet vem du är och jag, jaa, det är axakt likadant för mig, trots allt...
:-)
Kommentarer
Trackback
