Jag minns...
Jag minns att jag sprang - sprang genom min barndom och in i någonting ojämförbart som andra människor kallade för uppväxtåren. Jag uppfattade aldrig vinden som slog i seglen eller alla grundorna som stötte emot undersiden och skrapade hål i mitt trävirke. Jag kan inte ens minnas hur vattnet började stiga eller hur jag lämnade skeppet som kantrade oundvikligt åt endera sidan. Jag minns horisonten, dock, som rörde sig trollskt i fjärran, som en kör av elakartade viljor som inte ville annat än att få mig att ställa mig in i deras led, bli en av dem...
Jag minns att jag kom i land, fast inte var detta land låg - eller hur, även här. Jag minns återigen vindarna, fast från ett annat håll och med en ny kraft som jag inte heller kände igen från tidigare. Härifrån började vandringen mot det mest obestämda jag dock kan minnas; det som jag egentligen inte vill ha med mig, men som jag inte kan glömma - hur mycket jag än skulle vilja... För oansätt, så är jag alltid en del av mig själv. Spelar ingen roll hur många viljor som hela tiden sliter och drar i mig, allt kommer ändå att ligga hos mig när jag sliten och gammal lägger mina ben på pallen och lutar mig bakåt för att gå in i den sista av vilor. Jag bär alltid mitt arv med mig och det jag lämnar efter mig känner jag nog inte till, om sanningen skall få fria vägen fram...
Jag har nog aldrig varit ensam, fast det är det jag trott i alla år. Kanske är det jag har velat från början, en önskan som legat till grunden för ett ouppnåligt mål någonstans i djupet? Svårt att punktmarkera ett sådant sökande när det är just det det är - sökande! Visste jag mina innersta begränsningar vore jag nog inte så hängiven. Men nu ligger det ju inte helt till så, att jag vet, menar jag.
Jag minns min egen bortgång vid ett flertal tillfällen genom åren som gått. Fast jag alltid lyckats ta mig tillbaka, så rinner det mig inte förbi att mitt sandglas tömts en smula varje gång jag uppnått ett nytt uppvaknande... inte alls. Ja, kanske snarare tvärtom har jag storögd märkt ålderstreckens krav spela ut sina register, i allt större utstreckning än förut.
Jag minns inte att jag sätt på livet som jag gör idag...
Jag minns även, att när jag ser mannen le mot mig i spegeln, så känner jag knappt igen honom längre. Förvåningen över att han överhuvudtaget står där med ett ansiktsuttryck, är överrumplande nog i sig och spänner sina stränger ännu hårdare. Hängiven trots detta, väljer jag att återuppta mitt sökande i mina egna ögon, försöker strecka mig in i djupet för att där försöka se det jag missat - och då är jag egentligen inte helt min egen ärlighet trogen längre... För flera stränger finns på lyran, det är jag övertygad om och jag är också övertygad om det motsatta; att mina stränger är medveten om mig själv...
Jag minns att jag kom i land, fast inte var detta land låg - eller hur, även här. Jag minns återigen vindarna, fast från ett annat håll och med en ny kraft som jag inte heller kände igen från tidigare. Härifrån började vandringen mot det mest obestämda jag dock kan minnas; det som jag egentligen inte vill ha med mig, men som jag inte kan glömma - hur mycket jag än skulle vilja... För oansätt, så är jag alltid en del av mig själv. Spelar ingen roll hur många viljor som hela tiden sliter och drar i mig, allt kommer ändå att ligga hos mig när jag sliten och gammal lägger mina ben på pallen och lutar mig bakåt för att gå in i den sista av vilor. Jag bär alltid mitt arv med mig och det jag lämnar efter mig känner jag nog inte till, om sanningen skall få fria vägen fram...
Jag har nog aldrig varit ensam, fast det är det jag trott i alla år. Kanske är det jag har velat från början, en önskan som legat till grunden för ett ouppnåligt mål någonstans i djupet? Svårt att punktmarkera ett sådant sökande när det är just det det är - sökande! Visste jag mina innersta begränsningar vore jag nog inte så hängiven. Men nu ligger det ju inte helt till så, att jag vet, menar jag.
Jag minns min egen bortgång vid ett flertal tillfällen genom åren som gått. Fast jag alltid lyckats ta mig tillbaka, så rinner det mig inte förbi att mitt sandglas tömts en smula varje gång jag uppnått ett nytt uppvaknande... inte alls. Ja, kanske snarare tvärtom har jag storögd märkt ålderstreckens krav spela ut sina register, i allt större utstreckning än förut.
Jag minns inte att jag sätt på livet som jag gör idag...
Jag minns även, att när jag ser mannen le mot mig i spegeln, så känner jag knappt igen honom längre. Förvåningen över att han överhuvudtaget står där med ett ansiktsuttryck, är överrumplande nog i sig och spänner sina stränger ännu hårdare. Hängiven trots detta, väljer jag att återuppta mitt sökande i mina egna ögon, försöker strecka mig in i djupet för att där försöka se det jag missat - och då är jag egentligen inte helt min egen ärlighet trogen längre... För flera stränger finns på lyran, det är jag övertygad om och jag är också övertygad om det motsatta; att mina stränger är medveten om mig själv...
Jag minns dem jag lämnade bakom mig och jag minns den eld ni startade och den värme som spred sig - och jag minns det hål jag blev till sen... jag minns, jag minns, jag minns...
Kommentarer
Trackback
