I huvudet på KJELL

Det hände mycket i mitt liv under de år jag vistades i Namsos. Jag väljer att benämna tiden där som en vistelse eftersom jag aldrig kunde förlika mig med känslan att vara hemma, där. I dag, långt innan idag faktiskt, har jag insätt att Namsos gjort mig mycket gott i både själ och sinnen och jag hyser stor respekt för min familj som öppnade sina dörrar för mig när nöden var son oändlig och  störst. På många sidor inom mig fylls jag ofta av skam över hur olycklig jag ändå var, även om jag nog inte helt kunde rå för mina känslor på något tillfredsställande vis. Mitt tillstånd efter Grimstads tragedier, var av en bedövande karaktär och utan att jag då anade något, så var jag redan då ett barn fylld med en vuxens sorg. Det påverkade mig av naturliga skäl inte alls positivt kan jag se i dagens ljus, men min nya familj ledde mig ändå mycket stadigt genom oroliga farvatten. Det gör mig ibland väldigt ont inombords att inse att jag själv tagit avstånd från dem på senare år utan att de egentligen fått några raka svar på alla de frågor de naturligtvis måste sitta inne med. Men möjligheterna har sen länge dunstat bort och hundhuvudet får jag nog bära tills den dag jag kommer vara redo att bemöta dessa underbara människor som de de facto är, och visa mitt rätta jag som de också självklart förtjänar att ta del av- stor del av. Bördan de måste ha burit genom att ta in mig i mitt tillstånd i deras liv, har jag nog inte insätt förrän nu på sistone, nu då jag själv befinner mig i samma ålder som de var då. Ta ävenledes med i betraktningen att de uppfostrade sina egna barn och styrde sina egna liv och leverne. Det osar djup respekt från min sida åt deras håll riktat och kommer alltid göra så, och jag vet också att dessa underbara människor äger förmågan att se ett större perspektiv med rättan ögon och inte alls stirra sig blind på hur tiden utspelade sig dengång. De, min farbror och moster såg nog långt mer än vad de visade mig öppet och ju mer jag tänker på situationen, ju mer ser jag tryggheten jag befann mig i. Det bästa som kunde hända under den rådande tragedin hade hänt genom att Reidar och Sigrid tog mig till sig - mitt skepp, som redan gått under i stormen och jag själv låg plaskandes i det stora skrymmande havet, utan möjlighet att göra annat än svälja vatten så länge det gick...