I huvudet på KJELL

För att alltet skulle komma till sin rätt behövde han se sig lite mera om i rummet. Det var aldrig hans vana trogen att bara bläddra planlöst genom litterärt verk, utan tiden tog han till sitt verktyg och gav sig själv lika stora möjligheter till förståelse som han trodde skaparen bakom raderna gjorde sig. Det var en sorts rättvisa han tog för given även när det handlade om sin absoluta omgivning. Samtidigt lades allt som oftast naturens inverkan med i sammanhanget, likt en pusselbit, en ingrediens till den närvaro som tycktes spegla i hans tillvaro. Ingenting hade någonsin varit av en så enkelsidig karaktär att det kunde förbises i en handvändning, mycket kunde tillskrivas den kvaliteten. 
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och - grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning. 
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av, lade sin tid på och blev på så sätt tillkortakommen den verkliga världen. Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetenhet varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala fasen av världen. Det fanns ingen plats för sådant tramsande mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål",en fraserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk, så småningom. 
I ögonen som lyfte hans syn, verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln där de svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev han sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv, och med hans tillstånd lät han kalla dom statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättande raderna. Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron, så som han kände till den. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ...Det fanns dom som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene formuleringar, som faktiskt kände sig illamående och blev yra ut av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperandes med dessa dolda faror. Även så hans egna familjemedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) . 

Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst. Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade att skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt. Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stilla försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom hörhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinet svämmade ut i hans system likt flytande lava. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter...