En tanke medan solen är på uppgång...
Som gäst i mitt eget liv lutar jag mig bakåt, som i en fåtölj och tar spjärn mot det tänkta bordet - det som inte finns och försöker inrätta mig i en bädd av komfort. Av fullkomligt naturliga skäl svävar jag således in i en falskneriets dimma och genast, är jag en vilsen själ. Inte för att falskhet är mig obekant, nej långt ifrån, utan mitt omdöme krockade med verkligheten och själva slaget gjorde mig yr och mina fötter tappade både fästet, och tron på den egna bärkraften. Således blev nivåerna åsidoställda och balansen lite ute ur sitt tänkta fokus. Sådant händer förvisso i tid och otid, även - kanske särskilt - i mina egna domäner av allsköns relativa rikedomar i svävande form - också de utan färg, specifik sådan.
För under vägarnas slingor och vingel sker ett stort antal möten som tillsynes verkar skina av ett oväsentlighetens ljus, kan bli den följden att det kräver ut sin näring genom år av parasitismer och man vaknar en underbar morgon med den skrämmande insikten av att man åderlåtits av rutten vänskap eller fördärvats i trolös kärlek. Hela brädet ligger liksom där, bara man vill se det! För ser det gör man - det är bara inte alltid lika rogivande att bekänna det inför sig själv - framförallt framför andra.
Som människa är jag svag, liten och till utpräglade ytor, även förbrukad. Den tröst min insikt vilar på är den relativitet min närvaro har, min syn på det reella livet så som det flyter i mig - eller rättare, så jag flyter i det. Konsten att välja finns överallt omkring oss, i oss, från oss ända fram till den sista kalligrafin slås in i stenen som skall kröna vår eviga bädd - därifrån går knutarna isär, vill jag våga välja tro. Tänk att kunde se sig själv som ärlighet? hur skräms man inte av den tanken om den får rot i en?
Hos mig bågnar regnbågen ner från skyn i glänsande metaller..
