Min färg är inte blå?
Mina färger är inte blå. Det konstaterade jag nog för många år sedan men har aldrig riktigt fått för mig att reflektera särskilt noggrant över det. Det har väl inte funnits något i detta att fundera över, har jag väl tänkt, och sedan låtit det hela bero, försvinna ur mitt fönster - det som vetter mot den värld vi alla delar. Inbunden, lät jag skjuta det
väsentliga åt sidan, och i stället fatta fokus på det kringliggande, det som inte helt varit mina melodier. Som straff blev jag förvisad från mig själv, kan jag tycka utan reträtträtt i någon som helst form. För sådan är ju en gång livet i stort och mycket; vi fångas i alla dessa avgöranden där vi måste fånga en stund och låta oss driva i en eller annan riktning... Det enda vi kan vara förvissade om är, att vi i samlad trupp reser vidare mot våra - inte alltid - så utstakade mål och vägarna vi leds på är högst olika från den ena till den andra. Tack Gud för det, skulle jag vilja säga, trots mina tvivelaktiga vägval, dock.
Oansätt hur det såg ut då, så står jag mig själv bi i dag, då tangentbordets knappar dansar framför mina trötta ögon och en tanke försöker fåfängt bilda sig i mitt lokala nätverk. Utanför mitt fönster gnistrar kylan i sin blåa eld och håller mig instängd i ett fast grepp. Så nära blått är det närmsta jag varit sedan mitt liv tog sin början för, vad jag anser i dag, evigheter sedan...
För mycket handlar om färger i våra liv. Vi kanske inte ser det i vardagen, men de lyser upp det vi har framför oss och ger oss hänvisningar om vart vi är på väg; Vi och våran färg...
Jag har själv inte vågat ta de orden i min mun, ännu, i fruktan för vad som skulle kunna ske om jag gjorde så. Medvetenheten i mig är för stor och alldeles för stark för att jag vågar luckra upp mina innersta domäner. Att kasta ljus över min färg är inte för mig, inte än och kanske inte - aldrig..?
Kommentarer
Trackback
