I huvudet på KJELL

Sceneriet, utgångspunkten eller kanske platån är sig lik för var och en av oss. Stigverken, vägnäten skiljer ömsomt på oss allteftersom tidens gång levs ut. Stunder leder oss samman och likledes särar de på oss, allt i en skön och för stunden - främmande konstart. Som det är i dag har det aldrig förut varit och vill heller aldrig förbli; det som varit vill aldrig återkomma, på gott och på ont.

Den flykt som försiggick förut må mycket väl vara den länge väntade målgång som trängtade så i mitt medvetande ikring svåra stunder - stunder då jag låg och vred mig inuti mitt svarta hjärta, förlamad i tanke och själ...

Det är befängt att vilja tro på alltings godhet i en värld fylld så till bredden av ondska, hur patetiskt det än måste höras ut. Och om allt bara var en rad solskens-historier, ja, hur skulle då våra liv se ut? Att vara den som glidit åt sidan, i brist på bättre formulering, föll på min lott - och det stör mig absolut inte nämnvärt. Jag är lycklig i dag efter en hel del om och men + att jag ingalunda arbetat klart mina "inom-mig-formade-skuggor" vilkas liv levs av helt egen och fristående karaktär trots sin husering inuti mina sinnen.

Ordspråket låter: "Man kan inte bekämpa en skugga - den dödar man med ljus" (eller någonting ditåt!), och i min tro kan ingenting vara mer självklart, naturligt och övertygande än det. Återstår bara att hitta ljus...

Att låta sig fartblindas i 300 kilometer i timmen i ett desperat letande efter den ultimata punkten i räcket som separerar de fyra motorvägsfilarna, har passerat för många och långa år sedan. För det betyder i dag mitt eget liv avsevärt mycket mera. Det betyder dock inte att dessa mörka dalgångar inte har funnits vid någon tid tidigare inom mina ramar. För visst, havet har stormat, och stormat ordentligt - även för mig, ha ha... Men alltså inte mera, inte i dag, inte den typen, i alla fall. I dag krävs jag på svar på frågor som spricker ytor i mitt lugna inre, ja som vilken annan människa som helst, faktiskt, med egna bördor och försvar. Och mellan pågående intervaller ställer jag mig ibland en frågeställning om jag i ärlighetens namn anser mig ha vunnit eller förlorat, de nätter då vansinnes färderna radade upp sig och jag blev omkörd av mig själv - ideligen...

Bland knastrande snökristaller och isande kyla låter jag blicken vandra planlöst över den frusna sjön och beveks av den oändliga tystnaden som stigit ner omkring mig. På träden, som kringgärdar mig, yrar ett levande fågelliv och ger mig en ny och spännande känsla av delaktighet, då tankarna, inte olikt den immande andedräkten som rullar tungt ut i den kalla luften och där en gnistrande sol färger en sprakande blåskimrande  himmel, ovanför mig. Här, långt ifrån storstadens hastande och frätande själlösa yrande, finner jag min plats äntligen, måste jag säga.

Tid för mig själv, tror jag nog aldrig jag har haft i min egen moderna tid, utan genomskinligt liksom vålnadslik, ter sig min historiska bild, om jag i dag får kontakt med den sen länge svunna sidan av tiden. Och någonstans där ute på det stelnade vattnet faller min blick till ro och jag hittar återigen det momentum, den ficka av ytterlig stillhet som inger mig liv i livet - där, där möts mina tankar och min kraft och förenas till den punkt som flyttat in och återigen tillåtit mig att växa vidare... och få vara en del av all denna smekande tystnad som lever här ute...