I huvudet på KJELL

Jag ställer mig ofta frågan hur långt man kan (eller snarar vill) sträcka sig när det gäller ett blogg-skrivande. Det finns ju ett antal olika syften med det här relativt nya fenomen; blogg. Det som är lite roligt är att det inte finns några som helst ramar för vad en sådan kan innehålla, och endast bloggaren styr de impulser han eller hon vill ha framlagt till en hel värld av "möjliga läsare", alltså en ansiktslösa publik...
Själv, för egen del, väljer jag livet som utgångspunkt, och då i synnerhet mitt eget, då mina referenspunkter ligger så mycket närmare då. Men det är ändå inga bekymmerlösa tillställningar likafullt, för vart skall man dra gränserna? Efter att livet nu pågått i dryga fyrtio år så finns det naturligtvis en uppsjö inslag av olika karaktärer som nog skulle behöva synas, men kanske inte i ett sådant här forum, inte än, hur som helst. Nog skulle nog många funnit det som läsvärt om jag, helt utan vidare melding, började belysa mina mörkaste sidor, i det råder det ingen tvekan. Men det passar sig inte - inte än. Förutom mig själv så finns det numera andra människors hänsyn att ta till vara på. Man är inte tjugo år och okyssad längre, liksom...

Återstår då det egna behovet och drivet, att vilja skriva och då i synnerhet om det ligger och lever inom mig. Som det ser ut så här långt i livet, är inslagen begränsade, än så länge, och hänvisningarna förvisas till utrymmen "mellan raderna", så att säga. För den redan insatta syns detta med all tydlig önskvärdhet och blir nog som att se den strosande katten som ständigt kretsar kring den varma, ångande gröten. För mig blir varje steg ett nytt kapitel, en ny riktlinje att ta utgångspunkt kring, som att bestiga ett berg där varje nytt blad blir till en avsats där dylika val måste göras. Här finns världar att sätta sprätt på, öppnas för ingen mindre än mig själv; syftet torde vara kristallklart - men är det ej i sin helhet, då spärrarna mer liknar någonting fastrostat. Hjulen rullar kärvt, det måste jag erkänna då dagens bild innehåller inslag som numera är värda att slå slag om, bevara som de skatter de absolut är...

Så ett led i min egen utveckling har nådd en ny, och med all verklighet, punkt där det som sägs, skrivs och talas har ett innehåll som för en betydelse som inte bara berör mig utan även min omgivning; människor jag håller för kära.
Det bekymmerfulla som jag ser det, är att dessa inslag i mitt liv förtjänar den hela människan, den jag söker i livet, den som även de behöver nå för att kunna fulländas i sina liv. På den vägen är det alltså, att sökandet lär fortsätta en bra bit till, tills det oanade målet lär vara nått.
Men att lägga sig ut på nätet för öppen ridå är detta ingalunde tal om, om någon skulle få för sig det. Skulle den tron uppstå så är det synd, för då måste någon göras besviken, för det är bara toppen av isens berg som man såvitt kan skymta doppandes  över ytan - säkert!
För som sagt, hur långt kan man sträcka sig i en öppenhet? Jag letar fortfarande efter mig själv i mångt och mycket och medvetet lämnar jag efter mig spår mellan raderna och vem vet hur det kommer se ut sedan... vem vet? Inte jag i alla fall!

:-)