Vattenfall från rymden...
kullen häver sig stor och mäktig där den uppenbarar sig i skogens öppning med ett överraskande moment i sin hand. Där plötsligt trädväxten tar sitt slut vindlar stigen vidare, om än en liten aning smalare i sin framtoning. Den är mycket smal och ger ett intryck av att bära många år i sina spår. Stenarna som strödd ligger i dets väg, är väl nertrampade och enstaka rotväxter har skavats av sin bark där dom ringlar sina nerver stramt, ömsomt över och ömsomt under den sträva marken. Täta tuvor med förskjelliga bärbuskar och allskens snår och sly, kantar stigen till en början, men där den börjar resa sig uppåt mot den väntande kullen, avtar även dessa och ersätts med naket berg med gråa ansikten. Stigen korsar sig själv i sin färd uppåt och även om man, härifrån sätt, inte kan se toppen och det den erbjuder, så börjar sakteligen en känsla ta sin ton någonstan i bröstet.
Grova kängor letar sitt fäste i den torra jorden och kroppen börjar skrika efter mera syre långt innan målet ens tycks ha kommit nära. Men nu når det dova sorlet mina öron som en smekande växtlighet, som om mjuka veteax stryker lätt över min hud där jag flyter över åkrar. Kittlande förnimmelser om en annalkande gemensamhet tycks räcka mig sin osynliga hand och ta sin i min, som liksom för att göra stegen upp lite lättare... När jag vänder mig om, ser jag mina vänner trampande på likt mig själv, längre ner i stigens rand. Ingen tycks ha något att säga. Ugglan som sitter på sin gren någonstans, gömd i den sjunkande dagern, hoar dovt, som för att påpeka ett intrång...
Rösterna blir allt klarare när uppförsfärden ger med sig och spänningarna i ben och lungor släpper sitt kvävande grepp i muskler och senar och den visträckta, döende solfyllde himlen sträcker sig i rosa/orange och rött över hela min synrand, när kullen äntligen breder ut sig i ett leende, och välkomnar ett nytt hjärta intill sitt. Den platta ytan öppnar sig och och avslöjar ett litet paradis på den svenska jorden. Inga träd skymmer utsikten mot Mälarens blanka vatten och från denna höjd ses vattenskåran som ett flygfoto tagen för någonsorts atlas; Växtligheten kantar sjön där den letar sig fram runt hörn av skog och berg och himlen verkar vara så oändligt stor då den inte bryts av av skog, hus eller andra intrång...
Människorna sitter i spridda klungor över den plana ytan av hårtpackad gräs och tycks vara i en varm symbios med kvällen. Kärlek och glädje svämmar ut från deras kärnpunkter och förenar dom alla som i en vävnad av vänskap och harmoni. Dunklet, som jagar bort den sinande dagern ytterligare gör tystnaden än mer attraktiv och skänker mystiken sin spöklika hand. Skuggorna har sagt sitt för dagen och försvunnit in bland molnen.
Längst ut, på andra sidan kullen, som vetter mot vattnet som ruvar hundratals meter dår nedanför, stupar berget i en brutal linje neråt i en dödens rös. Stående längst ut på denna kant, känner jag hur skorna formar sig, viker av neråt i dödens riktning. Jag sträcker mina armar utåt sidan och kiser längs ett sverige som känns älskad för sin natur, och får för en sekund den känslan som Kate Winslet gav en hel värld då hon viker ut sig för atlanten i Titanics för. En mycket svagt skuren bris rufsar lite lätt i mitt hår, öron och kind och skickar en rysning neröver min spända rygg...
Här befann jag mig länge stående och snart stiger den enorma månskivan upp från den bakersta trädgränsen. Alldeles röd strålar den sina solreflektioner över natten och fångar in kullens magiska kraft. Några stjärnor tar även dom sats och stämmer in i nattens kör. Mälaren återger skenet och blänker skarpt i mörkret i det musiken plötsligt väller ur gömda högtalare från någonstans i mörkret. Tung, dundrande, trollbindande technomusik vräker sig fram och tungan känns genast bedövad och tjock................
Den magnefika månen rinner ner i vattnet och stjärnorna dannar ett vattenfall från rymden och jag uppslukas av tonernas dansande kraft och kärlekens pulserande vävnad....
Grova kängor letar sitt fäste i den torra jorden och kroppen börjar skrika efter mera syre långt innan målet ens tycks ha kommit nära. Men nu når det dova sorlet mina öron som en smekande växtlighet, som om mjuka veteax stryker lätt över min hud där jag flyter över åkrar. Kittlande förnimmelser om en annalkande gemensamhet tycks räcka mig sin osynliga hand och ta sin i min, som liksom för att göra stegen upp lite lättare... När jag vänder mig om, ser jag mina vänner trampande på likt mig själv, längre ner i stigens rand. Ingen tycks ha något att säga. Ugglan som sitter på sin gren någonstans, gömd i den sjunkande dagern, hoar dovt, som för att påpeka ett intrång...
Rösterna blir allt klarare när uppförsfärden ger med sig och spänningarna i ben och lungor släpper sitt kvävande grepp i muskler och senar och den visträckta, döende solfyllde himlen sträcker sig i rosa/orange och rött över hela min synrand, när kullen äntligen breder ut sig i ett leende, och välkomnar ett nytt hjärta intill sitt. Den platta ytan öppnar sig och och avslöjar ett litet paradis på den svenska jorden. Inga träd skymmer utsikten mot Mälarens blanka vatten och från denna höjd ses vattenskåran som ett flygfoto tagen för någonsorts atlas; Växtligheten kantar sjön där den letar sig fram runt hörn av skog och berg och himlen verkar vara så oändligt stor då den inte bryts av av skog, hus eller andra intrång...
Människorna sitter i spridda klungor över den plana ytan av hårtpackad gräs och tycks vara i en varm symbios med kvällen. Kärlek och glädje svämmar ut från deras kärnpunkter och förenar dom alla som i en vävnad av vänskap och harmoni. Dunklet, som jagar bort den sinande dagern ytterligare gör tystnaden än mer attraktiv och skänker mystiken sin spöklika hand. Skuggorna har sagt sitt för dagen och försvunnit in bland molnen.
Längst ut, på andra sidan kullen, som vetter mot vattnet som ruvar hundratals meter dår nedanför, stupar berget i en brutal linje neråt i en dödens rös. Stående längst ut på denna kant, känner jag hur skorna formar sig, viker av neråt i dödens riktning. Jag sträcker mina armar utåt sidan och kiser längs ett sverige som känns älskad för sin natur, och får för en sekund den känslan som Kate Winslet gav en hel värld då hon viker ut sig för atlanten i Titanics för. En mycket svagt skuren bris rufsar lite lätt i mitt hår, öron och kind och skickar en rysning neröver min spända rygg...
Här befann jag mig länge stående och snart stiger den enorma månskivan upp från den bakersta trädgränsen. Alldeles röd strålar den sina solreflektioner över natten och fångar in kullens magiska kraft. Några stjärnor tar även dom sats och stämmer in i nattens kör. Mälaren återger skenet och blänker skarpt i mörkret i det musiken plötsligt väller ur gömda högtalare från någonstans i mörkret. Tung, dundrande, trollbindande technomusik vräker sig fram och tungan känns genast bedövad och tjock................
Den magnefika månen rinner ner i vattnet och stjärnorna dannar ett vattenfall från rymden och jag uppslukas av tonernas dansande kraft och kärlekens pulserande vävnad....
Kommentarer
Trackback
