I huvudet på KJELL

På vägen till att förstå mitt egentliga jag och sammanhanget jag tillhör, har jag aldrig haft möjligheten att se bort från mitt öde så som det de facto är. Alltså har jag varit tvungen att föras med på dessa oönskade färdsätten ända sedan tidiga barnsben.

Valen har funnits mig tillhanda under hela färden, inget tu tal om saken, och mot slutet av dagen har jag hittat min väg genom sargade landskap och öde vidder. Genom ensamhet och förträngning har jag kommit fram till den raka motsatsen; i stället för döden mötte jag livet i vidunderliga skepnader, formade av mitt eget tycke.

Minnena vill aldrig lämna mig, får heller aldrig lämna mig, för de är mina och mina bortkommnas. Inte skulle väl jag förneka mina efterlevande att behaga sig med mitt minne på deras sätt, eller? 
Så, jag har gråtit färdigt nu. I min nya värld finns ny musik fast med gamla instrument. Allt handlar om arrangemangen och hur de läggs om i hjärtat och behandlas därefter. Ingen kan ta i från mig er, min älskade familj. Ni lever ännu i mig, på mitt sätt. Tillsammans är vi beständiga, hela och oerhört stärka. Den grunden vi numera står på är ny, inte för mig, men för resten av världen.

Men, det är inte för dem att förstå, som tur är. Jag behöver inte ens försöka förklara mitt tänkande kring detta för någon, men skall jag försöka uppfylla mina egna rum med kännedom, så ligger ändå en utmaning i detta, därav detta "brev till världen".

Fast även här döljer sig en tunn liten lögn, då skriften i sig är riktad till mina domäner, ett självbevarande överfall på min egen natur att stå pall till nästa dag och nästa och... 
Som ensam i en gigantisk värld av kärleksförfall och "decay", finns det läroämnen värda att ta fast på, slikt lär man sig allt eftersom man stegar neranför dom långa gatorna under nattetid i livets hårda skola. Kvar finns bilderna som kristaller, upplysta av solens härliga strålar, lysande i mitt innersta öga som varm lava i ett trasigt hjärta, av er min älskade familj som aldrig fick visa mig vägen ut genom det stora fönstret mot världen, livet, kärleken eller allt däri mellan.

Styrkt av denna visdomen ruvandes i ensamheten, ligger lyckan av att kunde välja själv hur jag minns det ondaste i mitt liv. Och jag väljer alltså att ta med dom genom livet på mitt sätt. Inte alls som en börda av trauman och misär, utan tvärt om, som något vackert och älskvärt.....