I huvudet på KJELL

"För att alltet skulle komma till sin rätt behövde han se sig lite mera om i rummet. Det var aldrig hans vana trogen att bara bläddra planlöst genom litterärt verk, utan tiden tog han till sitt verktyg och gav sig själv lika stora möjligheter till förståelse som han trodde skaparen bakom raderna gjorde sig. Det var en sorts rättvisa han tog för givet även när det handlade om sin absoluta omgivning.
Samtidigt lades allt som oftast naturens inverkan med i sammanhanget, likt en pusselbit, en ingrediens till den närvaro som tycktes speglas i hans tillvaro. Ingenting hade någonsin varit av en så enkelsidig karaktär att det kunde förbises i en handvänding, mycket kunde tillskrivas den kvaliteten.
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och- grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning.
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av,l ade sin tid i och blev på så sätt tillkortakommande den verkliga världen.
Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetande varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala världen. Det fanns ingen plats för sånt trams mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål", en friserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk så småningom.
I ögonen som lyfte hans syn verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv och med hans tillstånd, lät han kalla dem statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättade raderna.
Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ. Det fanns de som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene bokstäver, som faktiskt kände sig illamående och blev yra av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han en mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperande med dessa dolda faror. Även så hans egna familjmedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) .

Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst.
Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt.
Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stille försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom synhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinerna svämmade ut i hans system. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter..."

Det finns ingen ände på hur mycket liv och glädje det lilla i våran vardag kan ge oss, tillföra våra liv som sen länge kanske, har börjat verka tyngande och strävsamt. Gömd bakom känslor som inte ens kunnat definieras bolmar tyngder som till kanske syvende och sist knäcker våra ryggar, böjer våra nackar eller så småningom, får ens knän att ge vika i den allt hetsigare och råare värld vi tagit del av (bristande hjärtan...).