Innehållet är faktiskt sekundärt.
"Mellan de fritt fladdrande tygen kring klädstrecken står hon. Fickorna i hennes förkläde är tyngda av klädnypor. Dagen är varm i högsommarns gunst och välsignad med en sval, lekande bris. Färgerna bär på ett rikt följe av variationer som lättsamt spelar sina mönster i vindens ljudlösa musik. Sommarens spekter gnistrar.
Ett småstadsiver bekläder bakgrunden i pittoreska nyanser krönt av måsarnas skrikande spel under en molnfri blå himmel. Någonstans i en tänkt bakgrund låter ett barns skratt genom luften. Någonstans bortom dessa vajande tvättstreck brummar en linjebuss förbi på en osynlig väg. Luften är till bredden fylld med blomstoft och grönska, ny-klippt gräs hänger tjockt i värmen. En fjäril dansar febrilt förbi och är lika snabbt försvunnen för ögat.
Trots denna undersköna bild döljer sig en tyngd i varande. Gömd i nuet ligger ett monster och grinar illa. Som om tiden avstannat lämnar tanken sitt spelrum i ett slutet ögonblick mellan pastellfärgade lakan och svartblommiga örngott.
Trots denna undersköna bild döljer sig en tyngd i varande. Gömd i nuet ligger ett monster och grinar illa. Som om tiden avstannat lämnar tanken sitt spelrum i ett slutet ögonblick mellan pastellfärgade lakan och svartblommiga örngott.
Mitt i en svepande brisgust stannar verkligheten till medans världen runt omkring fortsätter spinna fritt omkring. Sången tar slut och bakifrån entrar mörkret scenen med mullrande steg och frostbiten vind.
Fruktan griper tag om ett brutet samvete i samma sekund som fjärilen förvandlas till det pulserande eldklot, som kräver sin attribut i form av ett syndigt liv. Bakom hennes blåa ögon som stillnat i momentet, vräker sig syndafloden fram och spräcker hinnan mellan världarna. Den förgjorda lusten stänker ner hennes nytvättade tyger och lämnar efter sig blodiga brottstycken om sitt förgångna svek mot sin man och deras tre ovetande barn.
Ett barns påbörjande oskyldigt skratt, letar sig varsamt upp i hennes innersta innan det sliter sönder hennes hjärta med sin förtvivlade insikt, om att hans mor bedragit hela hans kristalliserade värld. Lika snabbt har han försvunnit i ångor som en tår drabbad av en öppen eld. Hennes knän ger efter för tyngden hon låter dom bära, och hon faller ihop som en säck.
Sommarklänningen lägger sig som en krans kring henne där hon sitter med sitt ansikte begravd i sina skakande händer. Gräsmattan rycks loss från sin samtid och blir till rostsprängda spikar och penetrerar hennes solbrända hy.
Giftet sprids med nyheten om det gravida skötets vanmakt över otrohetens variga flin. Yrseln tar sig över hennes ynkliga hinder och smärtan visar inga hänsyn överhuvudtaget. Bakom står hennes åtta åriga dotter med förskräckt min och undrar frågande vad som står på. Lögnen är den vän i nöden där hon klänger sig fast likt en skeppsbruten kring sin mast.
"Ingenting, kära du, ingenting" hör hon sina ord förtydliga utan kraft, kunda möta sin dotters skräckslagna ögon. Illamåendet sväller inom henne och skammens tsunami får lungorna att skrika efter syre.
På uppfarten till huset hör hon sin mans bil göra entre på scenen, och en kråka kraxar lyckligt från äppelträdets blommiga topp..."
På uppfarten till huset hör hon sin mans bil göra entre på scenen, och en kråka kraxar lyckligt från äppelträdets blommiga topp..."
Mörkret är nog en sak. Den svarta skräckinjagande känslan som hotar dränka en som människa med sitt kväljande, förpestande tryck, som leder en djupt ner i den egna undergrund som bottenlöst ryms inom alla och envar.
Det är -återigen! - svårt att ibland punktmarkera det hav av känslor som för jämnan styr oss. Jag har sagt det förut och måste upprepa det igen. Till min hjälp för att uppnå min inre balans, tar jag den lilla berättelsens krafter. Dess innehåll är enbart av sekundär betydelse, ty känslan den rymmer är det som spelar roll. Fruktans alla ansikten kan kännas igen i världens alla ögon - de som lyser även i det klaraste solsken vi någonsin skådat...
Det handlar om att bli hel som människa i en värld där splitter finns, och alltid kommer att finnas. Det handlar om att förstå sina brister och alla de tillkortakommanden som som delar sinnena till mikropartikler och som genom årens gång låtit sig spridas för vinden... Det handlar om att bearbeta!
Kommentarer
Trackback
