Svårt ibland visst, men ack så underbart!
Hur är det med verkligeheten egentligen, den vi aldrig ser men som ligger som osynliga dimmor runt omkring och följer oss vart än vi går? Utan att veta om, är det den som berör oss mest i denna gåtans labyrinter med alla sina svängar och skråm, skrynklar och krokar, dolda rum och avkrokar, ödeskap, fanskap, djävulskap och inte minst, avsaknad av kärlek.
Inom parantes nämns sällan eller aldrig, den innerliga mäniskan som underkuvad ligger bakom det öppna sinnet, det som ligger ljusskyggt och lekfullt utan vare sig ben eller armar...
Detta behöver inte alls te sig svårare än vad det är, ty förståelsen vilar i djupet bakom de lyckta dörrarna. Ur lidandet föds skapelse, låter en gammal sanning värd att ta fäste på. Smaken av orden må hända, i vissa skepnader av tidens dans i rummet, smakar av ruttna löften och förvirrade synonymer av ett oförstånd, men inom oss alla vilar ett djup för oss själva att bekänna; och vi vet om det också, så innerligt vet vi det att när morgonen gryr och vi ser hoppets blomma räcka oss sitt färgalster att insupa, kan vi inte neka oss inträde i denna ljuvaste av vetskaper - om oss själva.
I dammet som snirklar runt de tunga stegen viskas en förklaring till var och en som leder foten åt sitt håll. Innebörden är personlig och språket alldeles eget, medans ljuset vi utstrålar leds från en och samma källa - livet. Ditt liksom mitt är vårat, och tillsammans kommer vi att ge det vidare precis som springarna gjort sen tidens vagga.
Vid ett tillfälle i livet befann jag mig i en skymningszon. En mäniska jag passerade på vägen var hänförd i djup sorg och grät såra tårar i den öppna, ljusa dagen. När så mötet ägde rum kändes det som två motpolande magneter närmar sig varandra i strev motstånd. Känslan var på ingalunda sätt obehaglig, ty jag fylldes av sympatier för kvinnan i fråga och berördes av detta motstånd lång tid framöver. Kontakten speglar ingenting annat än den sanning som ruvar i djupet inom oss och som på alla sätt och vis är en levande, engagerande kraft icke att förnekas.
Inom parantes nämns sällan eller aldrig, den innerliga mäniskan som underkuvad ligger bakom det öppna sinnet, det som ligger ljusskyggt och lekfullt utan vare sig ben eller armar...
En vän säger jag, en ovän ryter en annan, och någonstans där i mellan försvinner både sanning och vetskap och kvar ligger en evig längtan efter att våga ta sig fram kring visionens yttre angränsningar.
För många kanske livet ter sig svårt. Periodvis har jag själv befunnit mig på de djupaste vattnen, utom räckhåll för någon annan än renaste viljan att förtäras på ett sådant förestående sätt.
Genom att drunkna fann jag således vägarna ur den mörkaste av Golgator. Ohyggeligt sargad och med utskuret hjärta, vandrande likt skuggan bakom dödens kappa, sköljdes lekamenet upp på den ensliga stranden i en värld som inte syntes för det ägda ögat. Vilsen och ensam stod jag där och fick ta i mot mig själv som den främling jag var - för mig själv i en värld utanför min egen...
Detta behöver inte alls te sig svårare än vad det är, ty förståelsen vilar i djupet bakom de lyckta dörrarna. Ur lidandet föds skapelse, låter en gammal sanning värd att ta fäste på. Smaken av orden må hända, i vissa skepnader av tidens dans i rummet, smakar av ruttna löften och förvirrade synonymer av ett oförstånd, men inom oss alla vilar ett djup för oss själva att bekänna; och vi vet om det också, så innerligt vet vi det att när morgonen gryr och vi ser hoppets blomma räcka oss sitt färgalster att insupa, kan vi inte neka oss inträde i denna ljuvaste av vetskaper - om oss själva.
I dammet som snirklar runt de tunga stegen viskas en förklaring till var och en som leder foten åt sitt håll. Innebörden är personlig och språket alldeles eget, medans ljuset vi utstrålar leds från en och samma källa - livet. Ditt liksom mitt är vårat, och tillsammans kommer vi att ge det vidare precis som springarna gjort sen tidens vagga.
Vi kommer alltid att vilja fundera över verkligheten vi har runt omkring oss men vi kommer aldrig att kunna tala ut svaret till vår nästas hjärta. Det vi inte ser kommer alltid att stå oss närmast och ge oss liv att inse sanningen. Den har alltid legat inom oss, kommer alltid att göra det och vi kommer alltid att leta, söka, spåra efter det vi egentligen redan vet....
Vid ett tillfälle i livet befann jag mig i en skymningszon. En mäniska jag passerade på vägen var hänförd i djup sorg och grät såra tårar i den öppna, ljusa dagen. När så mötet ägde rum kändes det som två motpolande magneter närmar sig varandra i strev motstånd. Känslan var på ingalunda sätt obehaglig, ty jag fylldes av sympatier för kvinnan i fråga och berördes av detta motstånd lång tid framöver. Kontakten speglar ingenting annat än den sanning som ruvar i djupet inom oss och som på alla sätt och vis är en levande, engagerande kraft icke att förnekas.
Kedjan dras i vinden och vi kan ingenting göra för att hejda den (oss själva) i denna evigt sjudande rörelse vi har fötts in i. Svårt ibland, visst, men ack så underbart!
Kommentarer
Trackback
