I huvudet på KJELL

Att se klart är ju som alla "normala människor" vet, en orimlighet när man inte gör det - ser klart, alltså, ett faktum man som aktiv missbrukare varken vill se eller kan acceptera.

Allt man då vill är, att bli sedd på och behandlat som alla andra människor, även de som inte knarkar och som arbetat sig upp i livet genom hårt slit och rader av uppoffringar. Detta i sin tur skapar tomrum i en som sakteligen fylls med mörker, uppgivenhet, missförstånd och underliggande föds en skärmande mur som omsluter hela människan. Utanförskapet är ett faktum och som tiden går även också distansen till resten av världen. Det kan l ses som en parallell-värld utan egentlig koppling till den andra. De går inte att förenas hur mycket man än skulle vilja. Ingen av världarna går i hop med den andra, men missbrukaren vill ändå försöka så gott det går, vilket inte låter sig göra.

Vrede formas genom dessa tysta insikter som spricker ytor emellanåt och förser den indragna i än mer frustration, uppgivenhet, misär. Spiralen börjar synas allt mer och man försvinner stegvis med tiden...

Kopplingen mellan världarna ligger i det ofrånkomligt kriminella spektret som inte låter sig undvikas och även hos anhöriga som - självklart - vägrar låter känslorna gå bort sig från den de älskar och ideligen vägrar släppa taget om den kära. Ett spel har tagit sin början där det mesta gynnar den manipulativa missbrukaren som vet att sko sig på det utsatta läget han eller hon har försatt sina älskade i.

Ett jävligt fult spel är det som aldrig kommer undvika att inblandade blir sårade och ofta märkta för livet. Det är förfärligt och det är mycket sorgligt...

Själv såg jag det som en "fördel" att stora delar av min närmaste familj gått bort, då jag slapp att utsätta dem för det livet jag levde. På många sätt slog jag in i mig själv detta, och det faktum att jag befann mig långt borta ifrån den övriga familjen, till och med i ett annat land -inkognito - gjorde att jag drog mina gränser till det yttersta, utan att blinka ens. Så mycket hade jag avskärmat mig själv från min omvärld att den inte ens fanns för mig. Som i en dröm på väg att glömmas...

Nu, när livet återigen började ta sin form upptäckte jag att ingen dröm någonsin hade funnits, att alla fanns. I takt med att tankarna började klarna allt mer kunde jag känna den rena luften igen och hur den fyllde mina lungor och gav liv åt varje por i min kropp. Jag började åter bli redo för mig själv, den människa jag var och är. Det hölls på att städa upp kring mina spillror som jag åsamkat min person. Det gick långsamt men det var precis det jag siktat på; att skynda så långsamt jag kunde.

Jag hade oerhört mycket att företa mig när jag började mitt nya jobb på Lidl och eftersom jag skulle vandra i sakta mak kunde jag lägga ner en hel del av mitt krut på att göra ett ihärdigt jobb de timmar jag var där om dagen.

Jag har alltid tyckt (vetat!) att för mycket energi i kroppen kan föra med sig dysterhet när man bär på mycket ogjorda saker, obearbetade färger så att säga, och fann det tacksamt att skyla från mig genom jobbet och kanske framför allt, gymmet.

Jag skapade rutiner för den människa jag var här och nu och lade upp mina delmål i stort sätt eftersom dagarna såg ut (Carpe Diem), och tvang mig själv att tygla mina önskningar och drömmar för att behålla den jordnära individen jag var.

Kort och gott; jag behövde inte springa, hasta för att hinna med något tåg!

Samtidigt tog jag även med i betraktelsen att jag aldrig såg på mig själv som någonting mera, större än det jag var, nämligen den föräldralösa knarkaren som kommit på glid en betydande del av livet. Genom att se mig själv med de ögonen och helt utan att det ligger någon självömkan i bilden, något som säger att jag äger någon rätt att tycka synd om mig själv (jag använde samma argument för att ta mig ur knarket som för att hålla mig i det!), fann jag jämvikten redan där, klar och balanserad, integrerad och redo för användning. En stor del av jobbet var alltså redan klart och jag behövde inte anpassa just den biten, i alla fall.

Och som alla andra narkomaner ägde jag inte rätten att få ha körkort - vilket blev det nästa långsiktiga projektet i mitt liv...