Hela livet räknas.
Som alltid så är det "det lilla" som fäller avgörandet. Ett visst leende, en svag antydan i en blick, en huvud ryckning eller en falsett gömd i ett tonfall. Ett ord som svävar i väg mellan människor i rörelse som en vilsefarande liten torped av ohygglig karaktär och innebörd - för den den riktats mot...ordet alltså.
Likt fröet som slagit sig ner i den bördiga jord och får känna sitt vatten spräcka sina skal och släppa in livet i sitt hjärta, ter sig ordet, som med vingar svänger sin innebörd genom trasiga sköld kring den armas illa rustade försvar.
"En skitig hand torkar sina orakade kinder och med slitna och sprängda ögon lyfts blicken och beskådar det ljus som nyss väckt en från sin sömn, dvala, ovilliga slummer för den fördärvade av världar. Tron på någonting vackert har slutat existera så som vägen till lust har avskurits sedan morgonen aldrig mer tycks stiga ur sin svarta dans.
Så avskärmad från sig själv är han där han ligger i frusen feber, att han ingenting verkar ha att hämta bland alla dessa levande, virila, glada människor som skyndar förbi där ovan jord.
En förbipasserande, till synes lycklig kvinna, trampar sin klack i hans spruckna och fårade hand, utan att ens reflektera över ojämnheten som måste ha skjutits upp genom hennes långa slanka ben vid denna kontakt.
Märket (efter klacken) hänger således kvar (i hans minne) och med det brutna benet som en evig bemärkelse, klämtande klocka av illmarig smärta tills hans dödsdag så småningom äntligen ringer på hans dörr...
Liggandes på den ensamma bänken, strax utanför Skogskyrkogårdens tätt bevuxna häck-krans, ser han tydligt framför sig den svunna dagen då mötet ägde rum. Han återupplever smärtan som sköt genom hans handled och vidare upp armen till hans nerv-centra längs med ryggraden, som små utskjutande eldslågor mellan de talrika kotorna.
Trots det uppenbart förnedrande i situationen som återkommit i hans minne, känner han enbart glädje genom denna syn som leker med honom. Han har aldrig någonsin förstått varför det antagit just den tonen i honom, utan bara sätt det som en glädjande stund att återse, lycka och harmoni.
Många är kvällarna, nätterna då han hållit sig varm kring denna bild, detta möte mellan främlingar - om än sin egen roll i dramat varit den mest underkastade, förnedrande...
Han minns inte bakgrunden kring sina två ärr på magen som tydligt visar vägen från kniveggarnas skarpa konturer, ej heller det bortslitna stycket kött från sin vänstra överarm som ligger åratals närmare i tiden. Men när han låter sina ögon vant vila på det lilla märket som tecknar sig i en vag fyrkant på sin hands översida, spränger hans minne fram som en stormande löpare, som en budbärare i full galopp...
Om ingenting annat så är det bara hans - och ingen annans...
Han minns även de klara, blåa ögonen långt där uppe ovan sina egna..."
Det är konstigt med minnet hur det kan spela med oss, leva ett eget liv och påverka vårat eget (liv) genom dem.
Jag minns en episod från min barndom. En god vän till mig, Harald hette han och vi spelade fotboll tillsammans i många år. Vi gick i varandras parallell klass i skolan och umgicks även relativt frekvent på fritiden. Han var världens godaste och bästa kille, fullständigt utan ett ont ben i kroppen. Jag har alltid gillat honom och även så hans familj.
Nu kommer jag inte ihåg bakgrunden, men bara att jag tände till mot honom vid ett tillfälle. Det hela gick strax över och slutade inte alls med slagsmål eller någonting sådant. Men jag skrämde honom (och i eftertiden mig själv!) så att han stelnade till och tittade på mig med sina stora mörka ögon, bedjande, rädd, förskräckt. De fylldes med blöta, tunga tårar, men svämmade aldrig helt över, som om hans besvikelse låg och böljade däri.
Jag minns de här - Haralds - ögon lika väl som min första kärlek. Om fakta skall sägas, så streifar mina tankar emellanåt oftare i dessa ögons kraft än vad minnet av min första kyss gör... Är det inte märkligt hur livet ter sig och hur sant är det inte att hela livet räknas?
Det gör fortfarande ont i mig när dessa minnen besöker mig efter runt 30 år...
Kommentarer
Trackback
