...även midnatt-solens varma nätter blir bister vid en sådan syn!
"Modern kunde inte dölja sin oro. Inte ens för sig själv, där i det upplyste köket denna sena timme. Skenet som strålade ut genom fönstret stod i skarp kontrast till det rogivande, nästan sömn-krävande mörkret utanför.
Hade hon kunnat samla sina tankar kring det obetydliga faktum kring hur grannarnas nyfikna ögon såg på hennes hus nu, hade hon förstått deras reaktion. Det hörde inte till vanligheterna att så levande belysning skulle stå på under nattens timmar. Även hennes skugga gav i väg henne, där hon vankade av och an, hennes silhuett kastade från sig skuggor över vägg och tak, och slängdes ut genom fönstret där den sekundvis försvann i natten.
Klockan rundade precis tre på morgonen, eller natten - hon var inte säker och brydde sig inte heller om det. Det enda hon kunde försöka ta fästa vid var att oroas för hur hennes lilla dotter mådde och framförallt var hon höll hus. Och med vem, för inte var hon ensam, så mycket hade hon kunnat räkna ut.
Dottern lovade högt och tydligt att vara hemma vid senast elva och även om hon inte var den mest pålitliga vad gällde att hålla sig till utsatta tider, så var det en pers varje gång det hon uteblev.
Oron gick inte att räkna bort längre. Modern satte sig rastlös ner vid köksbordet och begravde sitt ansikte i nervösa händer. Tårarna gick inte att hålla tillbaka längre och hon kände hur de trängde sig fram mellan gliporna mellan hennes fingrar och dröp ner bredvid pennan och korsordet som låg olöst mellan hennes armbågar.
Hon var bara fjorton år, hennes älskade lilla dotter, var fan höll hon hus så här dags på dygnet??"
Jag har den fullaste förståelse för oroliga föräldrar vars barn har hamnat på glid. Det de flesta av dem vet eller tror sig veta, är dock bara den lilla verkligheten om vad som försiggår i det vidriga miljö vi kallar "svängen". Hade de vetat om hela verkligheten så törs jag mig påstå att deras oro skulle antagit än större proportioner, var så säker.
Vi som träder in i denna fasansfulla värld av droger gör det (oftast!) under ljuset från naiva ögon och ett ofullbordat sätt att se på världen, vilket inte alls är någonting konstigt. Vi är unga vid tillfällena och vet helt enkelt inte vad som väntar, förutom att allt verkar vara så spännande och lockande. Äntligen står man på egna ben och upplever hemligheter man bör hålla utanför de vakande föräldrarna, som följt en med hökens ögon sen alla år tillbaka. Det känns säkert gott att veta saker som befinner sig utanför den vanda, överbeskyddade värld man endast vetat om... spännande.
För egen del har jag inte helt haft de referenserna att tillgå, men är inte dummare än att jag kan se problematiken som finns allestädes. För naturligtvis, den stora majoriteten av oss människor - i våran världsdel i alla fall, har sina föräldrar i livet långt längre än det jag hade - och naturligtvis måste dessa vid någon tidpunkt genomlida svåra kvalor i tiden deras barn äntrar denna skitiga värld.
Nej, mina referenser ligger åt det andra hållet. Jag var den som fanns i miljön där dessa "nya" trädde in i, och kan därför ge förståelsen rum för hur befogat föräldrars oro skall vara, BÖR vara. Inte ens min värsta fiendes barn skulle jag önskat ett sådant öde att få se sina "småttingar" försvinna gradvis ner i den mörka spiral och dö bort i långsamma, svepande drag, dag efter dag efter dag...
Det finns inget vidrigare än att se tonåringen som påtänd eller ner-rökt strosar gatlänges en mörk bister natt, med den uppenbara "vännen" vid sin sida. För även den vackraste av midnatt-solens varma nätter blir bister vid en sådan syn...
Kommentarer
Trackback
