Allt djupare in i mig själv.
Jag tror på människors möjlighet att hamna snett i livet. Jag tror på dessa förmågor att ta sig in igen i matchen, vända på steken och komma tillbaka allt starkare än de någonsin förut varit. Jag tror på oss som överlevare genom livets alla väderlekar, med eller utan vässade vapen. Det finns ett rum för oss alla att vistas i och leva i. Det ligger en uppgift för alla att fylla och ett nätverka att verka. Det vilar en sanning i varje bultande hjärta!
Det är så alltför lätt att göra det svårt för en själv genom att överanalysera den minsta lilla detalj och härleda till en och samma källa. Jag lutar mig sällan åt det hållet, för min tro på livet och oss i det, menar jag är betydligt mer komplext än enskilda - relativt - små händelser kan få oss att styra in oss på den fulla helheten.
Det är så alltför lätt att göra det svårt för en själv genom att överanalysera den minsta lilla detalj och härleda till en och samma källa. Jag lutar mig sällan åt det hållet, för min tro på livet och oss i det, menar jag är betydligt mer komplext än enskilda - relativt - små händelser kan få oss att styra in oss på den fulla helheten.
Men det är naturligtvis inte så lätt alltid, när man står till halsen i ett förvirrat skede av livet. Tankarna stoltserar med sina spel och känns oerhört tunga att bära och inget samspel mellan ens egna delar, tycks heller ge en vind i seglen. Runt omkring, med ögonen sökandes efter ett tillhåll att få lov att passa in i utan att få någon känsla av att lyckas, känns allting annat än behagligt, inbjudande eller prisvärt, för den delen.
För runt omkring tycks ingen egentligen ville ha en. Man känner sig förpassad till områden som inte finns - inte på riktigt, i alla fall...
Ensam mot världen har med dagen fått en alldeles ny och verkligare mening än den - typ - hade i går, innan "beslutet" hunnit formera sig i hjärnan och allt verkade vara av en annan vilja, dignitet. Det innehåll jag kanske sökte och tyckte mig se är numera borta, förlorat, missat, vanished...
Men inte därmed sagt att jag skall vila mitt svärd, absolut inte och på inga som helst villkor tänker jag göra det. Det finns mer i "min kista" än så, och liksom allting annat i livet som jag förpassat, tänker jag återvända och se mig själv i ögonen, ännu en gång och söka tränga allt djupare in i mig själv...
Kommentarer
Trackback
