Dess historia och min egen var som gift för varandra...
Det finns förluster kring ett liv som har skepnader i alla dess former och uttryck. Inte blott den egna, men likafullt andras som sammanvävs i ens sfär och skapar orosväder och en förutsättning för det rastlösa livets alla vindar att leva ut sina svänger till fullo.
Långt djupare än ens eget öde och det man kan påverka för egen kraft, ter sig den inverkan man gjort åt andras. I mitt fall är det förstås en mängd olika människor och individer men framförallt en, eller några som antar storleksordningar långt över min egen person: mitt avsägande från en dotter och där jag inte ens är värdig att kalla henne just det, min dotter...
Med facit i handen, vilket i sig är en omöjlighet att tillta eller tillgå, har jag visat att jag ingen far ändå skulle kunnat vara. Men hade jag tagit annorlunda beslut i det viktigaste skedet i mitt liv, vore inte min värld i dag den den är, eller har varit.
Långt djupare än ens eget öde och det man kan påverka för egen kraft, ter sig den inverkan man gjort åt andras. I mitt fall är det förstås en mängd olika människor och individer men framförallt en, eller några som antar storleksordningar långt över min egen person: mitt avsägande från en dotter och där jag inte ens är värdig att kalla henne just det, min dotter...
Med facit i handen, vilket i sig är en omöjlighet att tillta eller tillgå, har jag visat att jag ingen far ändå skulle kunnat vara. Men hade jag tagit annorlunda beslut i det viktigaste skedet i mitt liv, vore inte min värld i dag den den är, eller har varit.
Så enkelt är det och jag har låtit mina tankar stryka vid detta sen dagen då det föll. Min ånger har aldrig varit mer bastant, klar och enehärskande än vad den har och fortfarande är kring detta...
Jag härleder mitt beteende i frågan jag nu ställer till min barndom och allt som hände däri. Det är inget försvars tal på något sätt och vis, utan endast sätt som förklaring. Skuld-bördan vilar oansätt i min hand, hur jag än skulle vilja vrida och vända på det hela. Det är inte heller min avsikt att göra, inte alls.
Jag var nog redan så illa därhän, den perioden i mitt liv då ja mötte kvinnan (som förövrigt är en fantastisk mor) och det hela utspann sig som det gjorde.
Vi var båda unga, men jag var nog lite mer än det. Jag var redan ganska trasslig sedan uppväxtens alla scenarion och var på väg att erfara de underliggande konsekvenserna av detta. Saker som inte syntes utifrån regerade strängt inom mig och trots mitt yttre, bestod jag i stort sätt endast av ett stormfullt inre, själva kärnan av ett kaos, fullständig oordning...
Drogerna hade precis börjat greppa min värld med den strängaste av händer, vilket nog förmodligen var den naturliga följden av mitt livsstreck. Blind för den mest avgörande tidpunkt i mitt liv, oförstående om vägskälet jag stod vid ramlade jag istället baklänges in i storstadens myller - och min egen personliga (för stunden!) undergång och vi sågs inte mer, modern, jag eller det kommande barnet.
Hon flyttade hem igen till Grimstad, den stad, den enda stad i världen faktiskt jag på inga villkor kunde klara av att flytta tillbaka till... Dess historia tillsammans med min egen var som gift för varandra...
Kommentarer
Trackback
