I huvudet på KJELL

Att ens börja rota runt i dessa känslor den hyser i mig är egentligen helt uteslutet, men jag kan inte låta bli, kan aldrig låta vara att återkomma till den - mest i mina tankar, för där kan jag på ett mjukare sätt hantera min vilja att separera det onda mot det goda, som visst finns i mängder, även det. Och det är det som utgör själva kärnan: det vivida känslospelet som likt den varmaste av stormvindar piskar upp och över mig i skiftande byar, ideligen beblandad med skratt och gråt, glädje och sorg.
Likafullt står den på något sätt över mig, tornar vida över min vilja att blunda för dess existence, närvaro i mitt liv. Jag har nog kommit fram till, även om det fortfarande står mig svårt att inse det på egen hand, att den aldrig vill lämna mig. Förmodligen är det jag som aldrig tillåtit den att ta farväl, fastknuten som jag är genom de emotionella band som jämnt och ständigt knyter mig fast vid dess pir...
Som jag ser ut rent känslomässigt, skulle det varit mig en barnalek att göra mig fri. Men inom mig ljuder rösten som aldrig förr, och allt starkare med tiden har den arbetat sig upp och fram i mig, och jag står handfallen utan förmågor att låta mig fri gå.

Till en början förstod jag rösterna som de hatfyllda, vedervärdiga förkunnelser om tapta dagar och och den rena smärta som endast ville mig illa. Sedan de dagar har tonen skiftat i den takt mitt eget liv gjort det samma och övergången, den mjukaste av dem alla till kärlek.

Hat och kärlek, dessa bröder förenade mig återigen kring denna Stad där mitt barnaguld ligger vilandes i hopp om en återstod av den dag som varit...
För sen den dagen jag flydde dess ringmur och lämnade allt, slutade aldrig ljusspåren att lysa efter mig - för mig. För i dag, hur mycket jag än vill slippa återväcka det jag i åratal nu försökt glömma, ser jag sanningen på ett annorlunda vis än på väldigt väldigt länge!

Jag slås även av att sanningen inte kan vara annat än konstant och att jag själv har haft fel under tidens gång. Jag är själv förloraren i mitt liv och får ta konsekvenserna efter det. Det jag har missat vill för all tid vara oåterkalleligt, både för mig och för henne. Men jag kan bara ta min sida i beaktning, se det från mitt håll som en förklaring för det djup jag sjönk ner i och försvann...