"Det enda rätta för mig..."
För det är strängt i och kring Grimstad för min del, som nog framkommit innan. Men en aldrig tidigare benämnd dimension i min "fruktan för omgivningen", är vetskapen om min dotter som bor där. Jag är fylld till bredden av odefinierbara känslor inför detta, men kan med god tro luta mig tillbaka mot det beslut som togs den gång, för runt snart tjugo år sedan.
Jag har inte tagit del av hennes liv, uppväxt och utveckling utan det har en annan familj gjort och det också med bravur.
Det lilla jag lärde känna hennes mamma innan våran kontakt bröts itu, ingav mig den tunga vetskapen att allt var i sina rätta, goda händer. I senare eftertid har jag förstått - med glädje - att en ny familj har bildats och att hon, Jannicke fått en god och trygg far i sitt liv. Ingenting kan glädja mig och rofylla mig mera än just detta! Den jag har varit skulle aldrig kunnat vara det...
Jag skulle aldrig för någonting i världen kunna gripa in och lägga fram mina orimliga krav genom att förstöra det de byggt upp i alla år, inte någonsin...
Det lilla jag lärde känna hennes mamma innan våran kontakt bröts itu, ingav mig den tunga vetskapen att allt var i sina rätta, goda händer. I senare eftertid har jag förstått - med glädje - att en ny familj har bildats och att hon, Jannicke fått en god och trygg far i sitt liv. Ingenting kan glädja mig och rofylla mig mera än just detta! Den jag har varit skulle aldrig kunnat vara det...
Jag skulle aldrig för någonting i världen kunna gripa in och lägga fram mina orimliga krav genom att förstöra det de byggt upp i alla år, inte någonsin...
Jag har förspelat mina möjligheter till detta för så länge sedan och har förstått det sedan lika lång tid tillbaka. Jag känner inte heller någon bitterhet överför detta faktum utan väljer att se det ljusa i det att de har det gott i livet och nöjer mig med det.
Ingalunda, inom mig ser jag ofta känslan kring en dotter, en människa. Inte är jag total förblindad för det hela och följer naturligtvis "scenen" från håll, utom räckhåll för någon och helt utan ingripande ställning. Jag kan med spänning beskåda en bild och gilla det som syns på mitt eget "hemliga lilla vis", men att gripa in och lägga fram någon form av krav, skulle jag aldrig få för mig att göra. Det ligger inte i min rätt!
Förmodligen är det här det enda jag idag känner mig knuten till i den Gamle Byn Grimstad. Hur paradoxalt det än måste låta; livet är det som bejakar döden och dess betydelse för mig...
Grimstad har fått ett nytt ansikte för mig i och med henne. Den kamp som pågått sedan mina barndomsår där staden ägt skimmer av alkoholism, misär och död, lyser nu ett annat mycket vackrare ljus upp över den dammiga och molngråa himlen, hur jag än ser på det.
Oansätt min roll, mitt deltagande eller avsaknaden av det, så ligger det i dag en ny och oanvänd kraft bakom byens sillhuett. Den syns så för mig, förmodligen genom min vetskap om hennes existence - vilket är bra nog, tillräckligt...
Det mina föräldrar aldrig hann bli för mig, ser jag hur jag själv blivit. Livet är fylld av mönster vi snärjs in i och tydligen är förutsatt att verka i, långt bortom våran förmåga att påverka något större. Jag har dock blivit "blessed" med ett förnuft som efter mycket om och men kunnat växa sig starkt, vilket jag sprider kring mig nu. Det kvitto jag behöver för att se det, ser jag i mina tankar kring Jannicke och hur jag tar vara på dem: "Allt för henne är det enda rätta för mig." Och för henne menar jag att det som fått henne hit i dag är alla gånger tillräckligt för att bevaras för all framtid...
Förmodligen är det här det enda jag idag känner mig knuten till i den Gamle Byn Grimstad. Hur paradoxalt det än måste låta; livet är det som bejakar döden och dess betydelse för mig...
Grimstad har fått ett nytt ansikte för mig i och med henne. Den kamp som pågått sedan mina barndomsår där staden ägt skimmer av alkoholism, misär och död, lyser nu ett annat mycket vackrare ljus upp över den dammiga och molngråa himlen, hur jag än ser på det.
Oansätt min roll, mitt deltagande eller avsaknaden av det, så ligger det i dag en ny och oanvänd kraft bakom byens sillhuett. Den syns så för mig, förmodligen genom min vetskap om hennes existence - vilket är bra nog, tillräckligt...
Det mina föräldrar aldrig hann bli för mig, ser jag hur jag själv blivit. Livet är fylld av mönster vi snärjs in i och tydligen är förutsatt att verka i, långt bortom våran förmåga att påverka något större. Jag har dock blivit "blessed" med ett förnuft som efter mycket om och men kunnat växa sig starkt, vilket jag sprider kring mig nu. Det kvitto jag behöver för att se det, ser jag i mina tankar kring Jannicke och hur jag tar vara på dem: "Allt för henne är det enda rätta för mig." Och för henne menar jag att det som fått henne hit i dag är alla gånger tillräckligt för att bevaras för all framtid...
Kommentarer
Trackback
