Allt jag begär...av mig själv.
Jag gillar inte tanken kring att det skall stå sådan "oerhörd respekt" ut av min (och i det, alla andras!) ämne att tillfriskna från drogmissbruket. Jag ser det som högst överskattat, ja nästan på gränsen till absurd, att höja detta till en övermänskilg nivå.
Lika skrattretande som att ta klivet in i missbruket, så är det inte mer än självklart att jag skall fixa mig ut därifrån också. No more no less, helt enkelt...
Den människan man utvecklas att bli genom livets trånga och ofta svåra gång, kan inte rättfärdiggöra ett tillstånd insvept i droger där man låter sig ligga flytande i knarkets flöden. Penetrerad av allsköns föreställningar om hur synd det är om mig, om hur hjälpeslös jag är i detta "fruktansvärt orättvisa" vi kallar livet, och hur förlorad jag är i det samma.
Det finns inte på världskartan att duka under för en dålig barndom eller föräldralöshet eller andra upplevelser som kräver stora attributer av en. Det räcker helt enkelt inte. Om jag lever, anser jag mig själv vara värdig min egen existens och därigenom överlevnad.
Det är inte bara på "den hårda sidan" livet är hårt, det är hårt även "på den goda sidan", vilket kan vara svårt att ha i åtanke. När man säger att livet är hårt, så är det hårt vart man än skulle vända sig...
Så, jag tycker inte alls det är märkvärdigt om man har befunnit sig i ett djupt missbruk och hittat vägen tillbaka, ut därifrån. Visst kan man (och det gör jag också, i allra högsta grad) vara glad och lycklig över att man tagit sig genom nålögat, men det är inte mer än så, för min del i alla fall...
Jag räknar inte dagar, månader eller tar brickor för min nykterhet, jag lever livet mitt dag för dag och det håller mig på lyckans sida och det är allt jag begär...av mig själv!
Lika skrattretande som att ta klivet in i missbruket, så är det inte mer än självklart att jag skall fixa mig ut därifrån också. No more no less, helt enkelt...
Den människan man utvecklas att bli genom livets trånga och ofta svåra gång, kan inte rättfärdiggöra ett tillstånd insvept i droger där man låter sig ligga flytande i knarkets flöden. Penetrerad av allsköns föreställningar om hur synd det är om mig, om hur hjälpeslös jag är i detta "fruktansvärt orättvisa" vi kallar livet, och hur förlorad jag är i det samma.
Det finns inte på världskartan att duka under för en dålig barndom eller föräldralöshet eller andra upplevelser som kräver stora attributer av en. Det räcker helt enkelt inte. Om jag lever, anser jag mig själv vara värdig min egen existens och därigenom överlevnad.
Det är inte bara på "den hårda sidan" livet är hårt, det är hårt även "på den goda sidan", vilket kan vara svårt att ha i åtanke. När man säger att livet är hårt, så är det hårt vart man än skulle vända sig...
Så, jag tycker inte alls det är märkvärdigt om man har befunnit sig i ett djupt missbruk och hittat vägen tillbaka, ut därifrån. Visst kan man (och det gör jag också, i allra högsta grad) vara glad och lycklig över att man tagit sig genom nålögat, men det är inte mer än så, för min del i alla fall...
Jag räknar inte dagar, månader eller tar brickor för min nykterhet, jag lever livet mitt dag för dag och det håller mig på lyckans sida och det är allt jag begär...av mig själv!
Kommentarer
Trackback
