Skottet.
"Jag har legat här ett bra tag nu. Svedan som strålar så intensivt från bröstets vänstra sida, har börjat avta en smula, och har ersatts med en dov malande öm punkt som börjar kännas som en sten som tryckts in mellan mina revben. Även armen känns bortdomnad och på ett sätt som är svårbeskrivbar. Den känns helt enkelt mindre... Den varma smeten som burit en kvalmig, söt doft, har antagit en stel yta och drar på ett konstigt sätt i huden. Jag har under hela morgonen försökt resa mig upp. Tanken kretsar hela tiden i mig att jag vill härifrån, men ingen av mina lemmar lyder mina allt mer desperata ordrar.
Sen ett tag tillbaka har jag börjat frysa ganska intensivt. Det märks i hela min kropp. Ändå kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag ser tydligt hur morgondimman rullar in över mig här jag ligger på min rygg och studerar färgspektren som dansar med jämna rytmer över det allt ljusare himlavalvet, som pärlmofärgade trådar av gryning som sträcker sig i vackert mönster från den punkt jag inte ser, men som jag anar är den böjda horisonten.
Ögonen känns torra, väldigt torra, tillochmed. Och när jag tänker efter så kan jag ej minnas att mina ögonlock heller har varit i bevegelse denna morgon.
Sen ett tag tillbaka har jag börjat frysa ganska intensivt. Det märks i hela min kropp. Ändå kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag ser tydligt hur morgondimman rullar in över mig här jag ligger på min rygg och studerar färgspektren som dansar med jämna rytmer över det allt ljusare himlavalvet, som pärlmofärgade trådar av gryning som sträcker sig i vackert mönster från den punkt jag inte ser, men som jag anar är den böjda horisonten.
Ögonen känns torra, väldigt torra, tillochmed. Och när jag tänker efter så kan jag ej minnas att mina ögonlock heller har varit i bevegelse denna morgon.
En sandig tendens till en antydning, om att tårkanalerna satts ur spel rör sig i mig, där jag hela tiden ligger och faktiskt stirrar rakt upp i, ok det är ett vackert morgonspel som för sig går där ovanför, men ändå - ingenting. De enda ljuden som når mina öron, som också är glädjande att de fungerar, är vindens sus när den letar sina vägar genom grässtråna som finns överallt omkring mig. Jag känner hur min pannlugg ligger och borstar min panna och hur ett ensligt hårstrå viftar irriterande i mitt ena öga. Någonting obestämbart och även det en stelnad massa, ligger i ett tätt stråk från min näsa över munnen och tagit sig ner över hakan och delar av halsen.J ag börjar frysa ännu mer, känner jag nu....
Förmodligen stiger solen över åskammen just i denna stund, för nu kittlas ett värmestråk över de yttersta kanterna av min kropp. Där det fladdrande håret strök tidigare och börjat ge sken av sveda även där, sprider sig numera en känsla av välkomnande smekningar av någonting nytt. I brist på annat, så väljer jag att kalla det för värme, fastän jag märker att jag bärer en frostbiten stomme som tar sitt antågande genom min inre kärna. Jag försöker återigen att resa på mig, den här gången av ren nyfikenhet, för jag tror mig ana en vacker gryning utspela sin otämjbara monolog framför mina felriktade ögon.
Förmodligen stiger solen över åskammen just i denna stund, för nu kittlas ett värmestråk över de yttersta kanterna av min kropp. Där det fladdrande håret strök tidigare och börjat ge sken av sveda även där, sprider sig numera en känsla av välkomnande smekningar av någonting nytt. I brist på annat, så väljer jag att kalla det för värme, fastän jag märker att jag bärer en frostbiten stomme som tar sitt antågande genom min inre kärna. Jag försöker återigen att resa på mig, den här gången av ren nyfikenhet, för jag tror mig ana en vacker gryning utspela sin otämjbara monolog framför mina felriktade ögon.
Kaskader av nysprungen färg-glans som alla kastas i vågor över mig, och där mörkret nu jagats bort av det inbjudande och friska nya vidunder av en dag, öppnar nu sin ridå för de lomt seglande fåglarna.
Långa trötta och segdragna cirklar av flaxande, spejande fjäderfän, tecknar sina mönster ovanför mig, och för första gången sedan.... ja jag minns inte riktigt - börjar mina varningsklockor klämta högt i mina sinnen.
En förnimmelse tränger sig fram kring minnets brustna borg, och jag minns med ett att dimman som flöt så beundransvärt och mystiskt ikring mig för en tid sedan, inte var vad det såg ut som, utan de sista resterna från bränt krut.
Långsamt sugs jag tillbaka till min egen värld och minns att krevaden som slog mina drömmar i spillror, var alldeles sann. Slagfältets offergifter är en del av mig och jag .....har blivit en del av det."
Långsamt sugs jag tillbaka till min egen värld och minns att krevaden som slog mina drömmar i spillror, var alldeles sann. Slagfältets offergifter är en del av mig och jag .....har blivit en del av det."
Jag har ofta undrat hur det skulle känts om skottet gått av, den där dagen i Fruängen för ett antal år sedan. Kanske inte så mycket tankar kring den smärtbild som nog förmodligen skulle infunnit sig, utan snarare den efterspelande effekten kulan skulle haft på mitt påföljande liv. Ganska skrämmande tankar att boltra sig med mellan varven och tacksamt att kunna nöja mig med just tanken...
marginalerna som berör oss genom livets gång är ohyggligt finslipade och allt man har idag skulle lika väl varit försvunnit för länge sen, eller vice versa; det ödet jag är utmätt, kunde likväl varit någon annans, och den andras lika väl varit min egen.
Jag finner stort lugn i ett låta blicken vandra bakåt i tiden och ibland genuppleva episoder som präntats in i mitt minne med nära nog flammande eld.
Dessa resor är inte alltid lika roliga men så behöver de inte heller vara det. Lika mycket som de är av olika kvaliteter och omfång, så är de en del av mig och kommer så också alltid att förbli.
Funderingar av den här sorten har resulterat i ett antal små-berättelser av den ovanstående sorten, och hjälper mig alltså att arbeta bort "de små knivarna" kring minnet. Det finns ett stort antal sådana i mitt "bibliotek och jag vette tusan när flödet tänker sina...
Kommentarer
Trackback
