Den väg som funkar för mig.
För om något, kan jag aldrig tycka synd om en knarkare. Jag har varit en själv och tagit mig både in och ut och levt däri. De kriterierna som gällde i mitt fall, står fast även för alla andra. För min del valde jag att göra mina tilltag själv och avstod från de hjälpmedel som fanns och finns runt omkring.
I vuxen ålder, även trots ett resonansrikt missbruk ekande inom mig, så finns förmågan att antingen vilja hjälpa mig själv eller ta hjälp utifrån att genomföra operationen att komma på rätt köl. Det finns inga ursäkter, tycker jag om det inte föreligger psykiska störningar så klart, då blir problematiken en annan och platsar av naturliga skäl inte in här.
I vuxen ålder, även trots ett resonansrikt missbruk ekande inom mig, så finns förmågan att antingen vilja hjälpa mig själv eller ta hjälp utifrån att genomföra operationen att komma på rätt köl. Det finns inga ursäkter, tycker jag om det inte föreligger psykiska störningar så klart, då blir problematiken en annan och platsar av naturliga skäl inte in här.
Men nu talar jag inte om dem. Mina trådar sträcker sig till de mina jämlikar som jag anser är stora till antalet och kryllar ibland oss; de som gått/går igenom samma bördor jag gjort och alltså inga ursäkter har för att inte kunna ta steget fullt ut.
För enkelt skall det vara, det underlättar liksom på sätt och vis. Om man sitter med en drogproblematik på nacken och innerst inne inget annat vill hellre än att lämna fanskapet och börja "ett nytt och bättre liv", så föreligger det inga hinder på vägen som gör att man inte kan ge sig hän till hundra procent i uppgiften. Har en hamnat så djupt att konsekvenserna börjat tära på den människan man är, torde det vara det klaraste av alla språk.
Melodin jag följde låter som dessa nyss serverade ord och har också varit min följd-riktning; så svårt var det alltså inte när jag äntligen ville må bra igen i livet. Det svåra är att vilja vända på det tunga myntet och låta beskåda den bakomliggande bilden och se sammanhanget som vilar där i (skuggan) solen. Kämpaglöd är vad som krävs och ingenting annat! Viljan att ge upp sitt uppenbarligen misslyckade koncept av levnadsval.
Att försöka minnas de goda stunderna i sitt missbruk är också nyttigt och också en väldigt kort procedur då inte mycket av den varan förelåg. Visst kunde jag hitta ett och annat korn glimmande av något guldstänk, men för att vilja hålla mig kvar, var det på tok för långt borta... Mörkret övervann ljuset med galaktiska mått!
Under den pågående resan fanns det nödvändigt at tillta en "inre tvång" för att med våld geleida mina tankar på rätt kurs. För även om mina val gjorts och färden hunnit dra sig långt, så var jag inget annat än den människan som fortfarande stod relativt i början av sina uppbrutna beteende-mönster, och de är det svåraste att sudda ut, lägga bakom sig utan att krokna och bli liggande, så att säga.
På något sätt hittade jag "sport i det hela". Jag kunde tävla med mig själv allteftersom framstegen lade sig framför mig. Det gällde att ta vara på de små ögonblicken i min tillvaro och ge dem sitt riktiga värde i förhållande till mig själv, vilket jag också klarade av att göra. Det lilla i tillvaron blev det jag letade efter och fann. Stora lugn och tillfredsställelser spräckte ytor dagligen tillsammans med spännande möten, inte bara med andra, men även med mig själv.
Om jag bara öppnade mina ögon och tillät mig att se det som fanns omkring mig, var mycket vunnit...
Jag såg också, vilket föranledde min vilja att gå vidare idet nyktra skenet jag belysts i en tid nu. Jag började (för en tid sedan!) göra det ovanliga vanligt och blev mer och mer anpassad därefter. Jag begav mig hän i kampen med allt vad jag ägde och sitter i dag ( i skrivande stund!) kvar med den belöning min ovetskap då betalade mig.
Intuitionen slog spik i min tankar och ideer om en möjlig färdriktning och jag följde den till punkt och pricka. Aldrig har jag någonsin gjort några bättre val i livet, än i den avgörande fasen kring Stockholms avslut och i Halmstads början!
Jag ser mig om, tillbaka och ser inte längre mitt slagfält ryka. Jag känner inte längre dofterna, "tugget", de slitna människorna som lever sitt misär till punkt och pricka. Jag vet att de finns där och verkar i full skrud med allt vad det innebär, men för mig är de lika döda som mitt eget missbruk.
Jag är inte längre en av dem och mot mina vänners föreställningar inom vissa gemenskaper, anser jag mig inte leva i den tron att jag måste vara försiktig så jag "inte trillar dit igen".
Ödmjukhet för mig är att veta att det är över, förbi, kommer aldrig mer att hända - inte att jag skall skatta mig lycklig för varje dag för att jag hade lyckan att bli fri från det!
Varenda steg på min väg att bli nykter, bryta mitt destruktiva beteende och välja att leva livet och att aldrig mer hamna innanför murarna, är på mina villkor och genom mina beslut, därför väljer jag också själv hur min ödmjukhet skall gestalta sig genom hur jag är som människa. Bara för att för miljoner andra individer så fungerar ett visst program med all värdens retorik och allehanda plattityder och fraser, så ger jag de facto blanka fan i det och går min egen väg. Den väg som funkar för mig! Jag känner mig för stor i mig själv för att lyssna på en jävla massa dravlande pladder. Men jag älskar mina vänner i dessa "borg-gårdar" ändå och skulle aldrig vara dem förutan...
Kommentarer
Trackback
