Borta, sen länge...
"En frid svävar in från den stillaliggande sjön där inte ens en krusning rubbar vattenspegeln.Vattenliljorna är brytpunkten mellan villan, om en himmel och vatten i ett. Skogen, som en vilande krans kring den blanka sfären, sprider sin tysta melodiösa lockelse mot den bortkomna, sargens själ, som lutad mot Pilträdets lä väntar in sin döende svan för ett sista farväl.
Han står framåtböjd på alla fyra där lungnets vatten smeker den gråsprängda stenens mörka sida. Fången av sin spegelbild förlorar han fästet om sig själv och sin historia, blint stirrande på sitt eget anlete.
Ingen kan sia om hans kärlek till livet förutom honom själv. Ett endaste vittne finns i handen och avtecknar sig som den droppen med varmt blod som stormar till den sovande sjön och dess belägenhet.
Bakom världar av sorgefulla eländen och vidriga nätter, skymtas den trasiga damen och hennes följe, likt en skära utanför sitt eget sund. Den ihåliga poesin från Uvens kammare sträcker sig långväga från, genom skogens dunkla mystik. En tankegång räcker fram sin späda näve och erbjuder för allra första gången sin rytmik att delas mellan fjärran tro på dennes annat.
Han står framåtböjd på alla fyra där lungnets vatten smeker den gråsprängda stenens mörka sida. Fången av sin spegelbild förlorar han fästet om sig själv och sin historia, blint stirrande på sitt eget anlete.
Ett minne smyger sin kropp upp längs med hans tillfälliga sinnesros avsaknad, och drar honom bakåt i tiden till dagen då hans moder var som Aftonstjärnans glöd över rymdens väldiga tak. Han ser den vita rena handen och hur den vidrörer hans kind med gracen från ärligheten källa.
Blåa ögon som sprider gnistror genom natten och ger ljuset hans entre. Den igenkännande doften lyfter upp honom genom molnens mjuka tofsar, och slungar in honom i glädjefulla melodier från barnets juvenila sökspår, efter en öppen hand.
Den får sedan tag om honom innan han upptäcker den själv, och dras varsamt in mot ett bultande varmt bröst där han infångas av varma känslor. Det sparsamt beklädda stoftet av hans moders bröst öppnar kärlekens portar på vidan gavel och bjuder in den vilsne längtan med en blomma, klädd i rött.
Ingen kan sia om hans kärlek till livet förutom honom själv. Ett endaste vittne finns i handen och avtecknar sig som den droppen med varmt blod som stormar till den sovande sjön och dess belägenhet.
Efter att ringarna växt över vattnet, sjunker droppen lamt ner mot den svarta botten och sår fröet för den förlorade drömmen. Hans sista andetag är en bön ingen andra än han själv kan ana, sedan lägger han sig på sidan för att vila..."
Kommentarer
Trackback
