Färdigställa min regnbåge..
Så vad är det för landmärken jag har passerat i min färd ut ur det djupa missbruket som bundit fast mitt liv till den grad det gjort under många år?
Vad är det som fått mig framåt trots min nedslagenhet och totala förlust i livet?
Vad är det som fått mig framåt trots min nedslagenhet och totala förlust i livet?
Jo, det är rätt mycket egentligen, och som det ju framkommit här under dessa spaltmeter - inte allt för enkla svar.
Men ganska...
Det finns ju en naturlig början på en sådan här inriktad blogg-serie och en, kanske lite mer diffus, avslutning på den. Fast avslutning blir ju ett ord som inte helt är kompatibel det innehåll den serverar, då ju livet är en ständigt pågående fas. Men i stora drag är det några enstaka avgörande roller som spelat in och fått vikten att falla över på min sida...
Att ta steget helt ut och lämna Stockholm, har varit ett inslag av betydelse och som får bära "korset på sina axlar". Genom detta steg öppnade sig möjligheternas land.
Att hitta en annan människa att dela mitt liv med, tynger också ner vågskålen i allra högsta grad. Jag skulle aldrig klarat det ensam i Stockholm!
I huvuddrag är det de här två inslagen som fäller de stora avgörandena, samt att jag pallrade mig in i en anställning och började jobba. Allting annat saknar egentlig betydelse men tillfaller ändå som starka kompliment till den stabila vardagen som jobbades fram, i sakta och mycket nogrann mak.
Men det som står sig som viktigast för mig, är egentligen inte mitt missbruk eller det som växt fram däri, utan den förståelsen jag uppnått i mig själv kring min egen historia. Om något, kan jag med lätthet förringa mina år i missbruket och se kärnan som ligger glödande där bak, som en strängt pulserande sol skapandes den oreda som strulat till min tid, mitt liv, min evighet.
Välger jag att se det sistnämnda - min evighet - så förolämpas kampen i stora drag. Här ligger "den nya tidens kvalor" att bekämpa; att sätta det som varit i sitt rätta perspektiv, få de korrekta nyanserna i sina respektive spel och göra de än mer till de mina egna - färdigställa min regnbåge!
På det här viset slutförs aldrig filosofin kring den egna människan - som i mitt fall, mig själv.
Vi har alla vår egen sanning att berätta och i det framförallt - tycker jag - för oss själva. Inte alla tror det kanske, men så är det.
Inom mig vilar ett eller fler tomrum, vilket jag är övertygad om att de flesta av oss har...
Jag tror på ganska mycket. Jag tror framför något annat, att vi människor kan förändras, både till det sämre och det bättre. Nej förlåt mig, där blev det lite fel: JAG VET DETTA! För jag har genomgått min beskärda del av förändringar. På både egenhändigt snickrade skeenden, till de mer oantastbara, de jag inte på några som helst villkor har kunnat värja mig mot. Och när allt faller i jord så tror jag nog att jag mest av allt ger min tacksamhet till dem, de händelser jag inte kunnat styra över själv - och som har formgivit mitt liv till fulländning.
Det har tagit mig till helvetet och tillbaks igen för att väcka förståndet att se det rätta i detta, men när som sagt, insikten slagit sin rot i mig, är jag den evigt tacksam, skall ni veta...
Att hitta en annan människa att dela mitt liv med, tynger också ner vågskålen i allra högsta grad. Jag skulle aldrig klarat det ensam i Stockholm!
I huvuddrag är det de här två inslagen som fäller de stora avgörandena, samt att jag pallrade mig in i en anställning och började jobba. Allting annat saknar egentlig betydelse men tillfaller ändå som starka kompliment till den stabila vardagen som jobbades fram, i sakta och mycket nogrann mak.
Men det som står sig som viktigast för mig, är egentligen inte mitt missbruk eller det som växt fram däri, utan den förståelsen jag uppnått i mig själv kring min egen historia. Om något, kan jag med lätthet förringa mina år i missbruket och se kärnan som ligger glödande där bak, som en strängt pulserande sol skapandes den oreda som strulat till min tid, mitt liv, min evighet.
Välger jag att se det sistnämnda - min evighet - så förolämpas kampen i stora drag. Här ligger "den nya tidens kvalor" att bekämpa; att sätta det som varit i sitt rätta perspektiv, få de korrekta nyanserna i sina respektive spel och göra de än mer till de mina egna - färdigställa min regnbåge!
På det här viset slutförs aldrig filosofin kring den egna människan - som i mitt fall, mig själv.
Vi har alla vår egen sanning att berätta och i det framförallt - tycker jag - för oss själva. Inte alla tror det kanske, men så är det.
Inom mig vilar ett eller fler tomrum, vilket jag är övertygad om att de flesta av oss har...
Jag tror på ganska mycket. Jag tror framför något annat, att vi människor kan förändras, både till det sämre och det bättre. Nej förlåt mig, där blev det lite fel: JAG VET DETTA! För jag har genomgått min beskärda del av förändringar. På både egenhändigt snickrade skeenden, till de mer oantastbara, de jag inte på några som helst villkor har kunnat värja mig mot. Och när allt faller i jord så tror jag nog att jag mest av allt ger min tacksamhet till dem, de händelser jag inte kunnat styra över själv - och som har formgivit mitt liv till fulländning.
Det har tagit mig till helvetet och tillbaks igen för att väcka förståndet att se det rätta i detta, men när som sagt, insikten slagit sin rot i mig, är jag den evigt tacksam, skall ni veta...
Kommentarer
Trackback
