Vill nog alltid kunna slita ut mig.
En utav flera lösningar hittade jag i gymet. Det finns nog en lite större filosofi bakom det hela än att bli stor och stark, vilket inte alls gäller sen några år tillbaka nu.
Många utav mina likar, de som i stort sätt befinner sig i samma situation vill kanske - och gör - uttrycka det som att jag har bedrivit en sorts flykt genom att ta till mig gymet i den utsträckning jag har gjort. Jag känner igen mönstren till dessa utsägnen och till de som står för dem, och det sträcker sig tillbaka till tiden på Roxtuna. Där inne steg "den lilla halleluja Guden" upp över ytan och gav sig till känna. Stränga röster, både personal och interner proklamerade med stinna och lysande blickar, att detta inte var vägen att vandra!
Nej, det gick inte för sig att fly sina skuld och skam känslor, dessa "programmets råvaror" genom att lägga ner FÖR mycket tid och engagemang med att lyfta skrot.
Nu handlade det inte om det för mig. Jag flydde aldrig från mitt inre kaos, även om det säkert låg till så för deras ögon. Som har framkommit hittils, så bedrev jag min egen terapi i cellen, i min ensamhet där jag rensade min historia och fick lagt den i de rätta facken efter min egen fria vilja och metod. De frukterna höstade jag numera, då jag återigen vandrade som en fri människa långt borta från anstaltslivets dunkel och hot.
Många utav mina likar, de som i stort sätt befinner sig i samma situation vill kanske - och gör - uttrycka det som att jag har bedrivit en sorts flykt genom att ta till mig gymet i den utsträckning jag har gjort. Jag känner igen mönstren till dessa utsägnen och till de som står för dem, och det sträcker sig tillbaka till tiden på Roxtuna. Där inne steg "den lilla halleluja Guden" upp över ytan och gav sig till känna. Stränga röster, både personal och interner proklamerade med stinna och lysande blickar, att detta inte var vägen att vandra!
Nej, det gick inte för sig att fly sina skuld och skam känslor, dessa "programmets råvaror" genom att lägga ner FÖR mycket tid och engagemang med att lyfta skrot.
Nu handlade det inte om det för mig. Jag flydde aldrig från mitt inre kaos, även om det säkert låg till så för deras ögon. Som har framkommit hittils, så bedrev jag min egen terapi i cellen, i min ensamhet där jag rensade min historia och fick lagt den i de rätta facken efter min egen fria vilja och metod. De frukterna höstade jag numera, då jag återigen vandrade som en fri människa långt borta från anstaltslivets dunkel och hot.
Och mina vänner, fortfarande med ett friskt intresse för att jobba kroppsligt i ett gym. Jag har alltså "mot Roxtunas alla odds" tagit mig ut i livet, blivit fri från droger och kriminalitet SAMTIDIGT som jag tränat i gym! Och inte är det bara för en kort flyktig period heller, utan åren börjar hopa sig nu... Ingen gläds mera åt det finger jag gav dem då, som jag nu!
Fast det är inte det det handlar om, att ge någon något finger eller dylikt. saken är den, att gymet skapar energi-flöden åt många olika håll och kantar, bland annat, och i mitt fall behövde jag kanaler att föra bort överskottsenergi, vilket jag hittade där. Jag sökte balans i min tillvaro och mitt liv i den. Allt låg "reparerat" inom mig fast inte precis i den ordning jag önskade. För det ålåg det mig mer arbete, det har jag alltid varit medveten om (jag har under alla tider aktat mig för att bli nöjd, för nöjd!).
Fast det är inte det det handlar om, att ge någon något finger eller dylikt. saken är den, att gymet skapar energi-flöden åt många olika håll och kantar, bland annat, och i mitt fall behövde jag kanaler att föra bort överskottsenergi, vilket jag hittade där. Jag sökte balans i min tillvaro och mitt liv i den. Allt låg "reparerat" inom mig fast inte precis i den ordning jag önskade. För det ålåg det mig mer arbete, det har jag alltid varit medveten om (jag har under alla tider aktat mig för att bli nöjd, för nöjd!).
Samtidigt har min natur alltid varit i det "sportsliga facket", så att säga. Så här, när åldern gått mig förbi på fotbollsplanen och även ett knä som satt sitt spjärn i mig, så hittade jag med naturlighet vägen in i gymet. Sen skingrar de tankar på det mest effektivaste av sätt jag kan tänka mig, vilket säkert de styrande på Roxtuna visste och slog in i skallen på terapeut-ligan där uppe. För inte skall väl de intagna kunna ha möjligheten att hjärntvätta sig själva, när det var deras jobb, eller hur?
Min åsikt går lite i sär mellan versen, måste jag ärligt erkänna. Visst finns det skäl till att forsvara behovet av att"hjärntvätta" narkomanen i försöken att vända hans liv på rätt köl, det säger jag inte i mot. Men det passar sig absolut inte för alla - inte för mig i alla fall - och om jag drar mig ur massan och beger mig i väg på egen hand, så kan så många flera också göra likadant. Egentligen är jag förbryllad över att så många väljer att följa olika program-enliga metoder, där det mesta handlar om att schematiskt lägga upp sina liv efter modeller skrivna av andra. Jag kan till och med känna (en högst obefogad!) vrede inför detta, då jag tycker det i längden blir ett stort slöseri med både tid och liv.
Men alternativen går naturligtvis alltid att lägga fram för världen på ett osminkat och naturligt vackert vis, då den hjälpande handen står sig oändligt stark i skenet från den dystra missbrukarens dräpande värld. Allt som fungerar är självklart en vinnande väg, även om inte den tycks attraktiv för alla...
Om jag återgår till gymmet som ju var tråden här i dag, så nämnde jag att det fanns flertalet inslag av tillfrisknande inom dessa väggar där blod, svett och kanske till och med tårar kan förekomma. Som den devalverade sociala människa jag blivit efter år av självmisshandel inom vanans makter, går inte heller den sociala-träningen att förbises. Att beblanda mig med så många olika samhällsmedborgare från alla dess skikt måste vara en av de bästa inslagen för den knäckta människa jag i mångt och mycket var, i början av mitt nya liv.
Att hitta en plats, en neutral grund var viktigt och jag fann den där på Träningskompaniet. Jag kom närmare människor, kom närmare mig själv och jag kände mig delaktig i ett något större sammanhang, då jag kunde delta i "vanliga människors" samtal där jag faktiskt blev lyssnat till. Ett vittnesmål om att jag nog inte var så olik alla andra, ändå. Sen kom ju allt det andra också in, det träningsmässiga som i sig självt bär en ingalunda ringa betydelse...
Nej, jag älskar gymmet och kommer nog alltid att vilja slita ut mig "to pieces" i ett sådant...
Kommentarer
Trackback
