I huvudet på KJELL

Det skall inte så mycket till, om man kan se sin situation från "fågelns perspektiv" och agera utifrån det, damma av sin brinnande vilja och hantera sitt hjärtas lust med rationellt tänkande. Att förstå tiden, gömmer det stora guldet, när livet vrider sig åt det hållet, att se djupet i själva definitionen av begreppet.

Som tur var förstod jag mitt perspektiv bättre än jag någonsin gjort i mitt liv tidigare. Det hårda levernet jag botaniserat i så många år hade i alla fall gett mig en fördel när mina val kom till kritan. Det jag såg var, att det lilla jag nu hade var en oändlig stor mängd rikedomar att förlora, om jag inte hanterade mina utgivna kort på rätt sätt. Det fanns starka intryck som agerade skruvstäd i mig på den punkten och tillsammans med min vilja kunde jag stävja min uppfattning om tiden, till en nivå jag kunde handskas med den, vis avis mig själv och min omgivning.

Ingenting i mitt liv just nu, behövde skyndas på längre. Det fanns massor runt omkring mig jag kunde uppleva, smaka på, ta del av under perioden jag lät - just - tiden gå.

Jag behövde samla mina kunskaper, de som jag vaskat fram under åren bakom murarna, och sätta dem i relation till den jag var, är och skulle ge min omgivning och nya livskamrater lov att lära känna. Jag så mig själv i spegeln och talade högt till mig själv där jag lovade att inte göra mina möjligheter besvikna - och mina möjligheter var mina nya vänner i livet, de som inte delade min historia utan skulle tillsammans skriva vår framtid...

För varje dag som gick vädrade jag ut liklukten ur mina tankar och och försökte se mig om efter nya, spännande frukter att sätta tänderna i. Det fanns så mycket nytt omkring mig, så mycket härlighet att jag även insåg att det fanns möjligheter - faror - att gå vilse i allt i hopa.

Alltså blev jag tvungen att hejda mig mellan de olika varven, även nu som nykter och fri. Oroväckande för den som trodde sig vara bevekat av just det; friheten att vara fri...

Jobbet på Lidl kom således som ett uppvaknande i rättan stund. Den överlapping timmarna i dessa stora hallar gav mig, kan jag nog inte prisa högt nog. Arbetstimmarna fick mig ner igen på jorden i stunder då jag faktiskt inte visste att jag behövde det, utan det förstod jag långt senare, dit det finns anledning till att återkomma.

De olika skedena ett tillnyktrande innebär, började resa sig bakom mig. I farten tänkte jag nog aldrig på att vända mig om och skåda utöver det "slag-fält" jag lämnat utan bara forcerade framåt som en maskin. Genom jobbet hann jag etablera en ny plattform där jag kunde bygga mig en ny, större grund och samla mina tankar genom projicerande av mina inre stormar  - bort från mig själv.

Samtidigt fick jag det andrum som behövdes genom att få "veta en plats i samhället" som var min. Jag hade ett syfte numera, ett ansvar, ett jobb att göra. Ett av de viktigaste och kanske mest förbisedda inslagen i våra liv (och är som fluor mot en sakta kommande undergång!) är att vi får känna oss duktiga i vår vardag. Så fruktansvärt mycket depression kunde ha undgåtts om vi bara hade kunnat känt oss lite mer duktiga, behövd...

Nu var det så dags för mig att göra det, och det gjorde jag också...