I huvudet på KJELL

Kontrasterna är knivskarpa mellan det hårda livet jag lärde mig leva och tycka om och hur allt såg ut nu, då jag stegade in på Lidl`s lager för första gången och fick den sedvanliga guidnings-turen. Jag tyckte inte skillnaden var så stor då från när jag leddes in i fängelset i hasorna på den som stod som ansvarig för inskrivningen och visad vägen genom korridorer och cellslingor; pekandet var likadant och även det monotona beskrivande av innehållen bakom stängda dörrar, arbetarna som betedde sig som robotar flöt förbi - och om oss, där vi trampade på i mycket hög fart.
Jag kände igen mig, inget tvivel om den saken, så jag föll omgående in i "rollen"...

Jag fick erfara en läropeng, den shilling som rullar mot sin sista anhalt där den cirkulerar allt hastigare och snabbare i ring, innan den till sist "dör på fläcken"; mina tankar var dock inte så väl vandrat från det jag höll på att lämna, så att jag kunde kända mig fullständigt trygg, än. Jag hade ju trots allt aldrig slutat med droger förut, bytt livsstil, allt detta var nyheter för mig vid varje steg, andetag, blick jag tog eller gav. Jag var inte säker, inte i mig själv!

Men här fanns inga ursäkter att ta till, det var bara att ta seden dit man kom: "when in Rome, do what the romans do...". svårare än så var det ej...
Men återigen, lättare att se det än att genomföra. Jag insåg snabbt att det var så många trådar som skulle hållas i sär för att inte nestla in mig i förtvivlan, otillräcklighet eller uppgivenhet. Det som gällde hittills i livet vad gällde snabba ryck, fläkt och vind till varje given tidpunkt, lössluppenheter och flyktiga kontakter från natt till natt, fanns inte längre. Hur otrevligt det än måtte yttra sig så fanns inte längre den tryggheten i mitt liv. Allt var borta - den jag kände som mig själv, den som överlevt all världens helveten genom att fly in i den galna världen, hade dunstat bort med denna "nya morgon".

Som med allting nytt, nya skolor, nya miljön så gick jag varsamt fram i början. Det var mig övertygat att alla kunde se genom mig, allt jag försökte så ihärdigt att dölja, skydda från världens (den nyktra, stränga!) alla granskande ögon. I och för sig var detta inga nyheter för mig här jag gick för att bekanta mig med min nya omvärld, men känslan förstärktes markant när tredde innanför dessa lagerlokals enorma väggar. Sen jag drog från Stockholm hade jag aldrig känt mig noggrannare betraktad än just nu.
Kampen, den jag kämpade inom mig och till synes i spökform, var våldlig. Jag slogs med näbbar och klor mot allt det jag "tyckte mig tro alla andra tycka". I dag ser jag det absurda i situationen, men då var det på riktigt. I alla fall i mig, för mig.
Varse blev jag återigen om alltings verklighet och det arbete jag stod inför...

Det som blev vikten som nästan fick mig att falla, var mitt felaktiga antagande att allt skulle fixas på en och samma gång. Så fort jag fick en syn för mig om ett av mina tillkortakommanden, fann jag det för gott att lägga det på mig med en gång.
Så genom att långsamt bekanta mig med min omgivning stegade jag in i ett mönster mer ämnat för den jag var och det jag ville. Jag insåg och slog tillbaka lusten att bara lägga mig ner och ge upp, fly, sticka, rymma tillbaka till "det jag visste fungerade"; livet och levernet på mina villkor...
Men jag fick annat att lägga mina tankar på än hur jag mådde i både hjärta och själ: jag blev tvungen att hantera deras datoriserade truckar, rytmer och det nästan infernaliska plock-tempot.
Jag stod där förbryllad och tittade på han jag arbetade vid sidan om hur han lastade pall på pall, och hur han regiserade sina ordrar via datorn. Då jag jobbade med liknande grejer på Pripps eller Marabou för åratal sedan, fanns det bara vanliga pappers-ordrar att arbeta efter.
Faktum var, att jag hade aldrig ens satt på en dator förut, vilket jag inte precis kunde skryta med här...

De första dagarna var ett veritabelt helvete att hänga med i allt det nya, samtidigt visste jag att det fanns en viss "plock-gräns", en kvot jag var tvungen att uppnå för att få behålla tjänsten. Efter den tredje dagens slut hade jag fått in tekniken på både truck och data, men återstod alltså att höja plock-tempot till arbetsledarnas tillfredsställelse. Det tog ytterligare en vecka och en och annan felbehandlad pallorder, men jag repade mig och vädrade snart gruppens friska vindar i form av anseende och respekt. Jag plockade frukt och grönt som en dåre och svettades strida strömmar under varje pass, tog mig helt ut och gjorde förmodligen långt mer än vad som krävdes av mig.

Varje kvartal togs beslut om vem som skulle fortsätta att jobba eller inte, beroende på hur ens statistik såg ut. Jag stod pall vid varje gallring! Det ingen annan visste var, att jag här nästan bokstavligen arbetade för mitt liv och skulle ALDRIG vika ner mig! Jag tävlade mot allt och alla...