I huvudet på KJELL

Man måste börja någonstans, så är det bara, och för min del fick det bli från ruta ett. Som tidigare visat fanns det ingenting i mitt stockholmsbagage värt sin vikt i någon valör. Jag åkte ner hit i princip tomhänt på vinst och förlust, och förutom de slantarna jag fått för mitt "becknade bohag" (vilket bara var lösa delar ...) fanns det ingenting annat. Jag skulle snart bli varse hur lite ingenting var och hur långt utanför samhället jag befunnit mig de senaste åren, då jag inte ens stod med i rullarna med någon skriven adress...

Allt fick återigen tas om från början, vilket varit ett ständigt återkommande genom hela mitt liv; jag fick "avbryta" min barndom i Grimstad efter mina föräldrars bortgång och flytta till Namsos. Där verkade jag i dryga tre år innan jag fick avsluta livet där och fara ner igen till goda gamla Grimstad. Efter lumpen for jag i väg till Stockholm där jag inte heller kunde skapa mig en fast, varaktig grund och sedan nu, till Halmstad där jag alltså måste bygga upp rubbet från "square one". Fast den här gången kändes det mer aktuellt, levande, hållbart på något sätt. Jag hade blivit sliten som människa efter det liv jag hittills levt och ägde inte längre styrkan till att vilja fortsätta leva så hårt och "fast" som jag vant mig vid. Den tempo-sänkningen jag blev varse omgående, den doften som flöt runt i dessa nya omgivningar tilltalade mig lyhört och passade mig oerhört. Jag förstod att jag var tvungen att ta det långsamt, att jag måtte ta stegen varsamt till en början, avklimatisera mig med försiktiga rörelser så att jag inte skulle falla...

Här nere var allt nytt. Staden var ny, människorna var nya, ja till och med dialekten - som var ny - ingöt ett visst mått av styrka i mig att lyssna till. Deras talade språk vittnade ständigt om att jag befann mig på "okänd ort" och med "okänd ort" medföljde vetskapen om att jag brutit det gamla, slitna spåret. Det slog mig hur enkelt det behövde vara egentligen, för att styra in mig på nya banor, eller rättare sagt, hur svårt det inte behövde vara. Jag fann snabbt ut att det var tiden jag skulle använda som mitt främsta vapen för att göra mig själv den störta tjänsten; att bli mig själv, så som jag nog var ämnat att vara.

Men jag kämpade med mina tankar. Alla åren i Stockholm var ständigt närvarande i mig och agerade motkraft till "min nyvunna värld" och liv. Hela tiden märkte jag hur jag drogs mot - genom tankar - mitt gamla jag och hur jag då överlevde dagen. Heldigtvis kunde jag spela på min rationella lyra och i de lägena då det tog i mot som värst, sätta mig ner och begrunda varför jag tänkte som jag gjorde. Och alltid kom jag snart nog fram till att ingenting var konstigt med det. Precis som en relation som bryts upp efter femton år, sitter känslorna djupt i en efteråt och ingen är vare sig hel eller stärk den nästföljande tiden. Vanans makt är stor!

Jag visste att jag var svag just nu och var därför tvungen att agera som sådant också, samtidigt som jag stadigt och försiktigt skulle ta steget in bland alla dessa nya, och som det skulle visa sig, underbara människor. Nya människor!

Jag kände en endaste människa här nere i början och när allt kom omkring, så kände jag väl egentligen inte henne så alltför väl heller. Och två hundar också. Tazzmania och Hedwig. Dessa två underbara Kinesiska naken hundar som skulle, och gör fortfarande, betyda så otroligt mycket i mitt nya, tillfrisknade liv.