I huvudet på KJELL

Jag upptäckte att jag inte behövde göra det så vanskligt. Jag levde för dagen och tog denna som den kom och instämde mig själv att ta det lugnt, mycket lugnt och varsamt. Jag tredde in i ett "bubbel-liknande tillstånd" som av varma, inspirerande vindar och jag såg mig själv klättra - uppåt, bort ifrån det gamla som slitit sitt svåra sträv efter att förgöra mig. I motsats till förut, tillät jag inte att låta mig drivas längre - jag ville vara den som skulle driva. Och jag drev!

Mitt fokus landade bastant i mitt eget fång, mitt eget välmående och min nya omgivning. Arbetet fick mig att hålla en stabil linje mellan de olika dragningarna som lekte stormar i mig, kring mig.
Jag lyckades i stort med det mesta vad min tillvaro kunde bjuda på, men tankarna var den hårda nöten att knäcka. De bildade ett levande nätverk genom närstående minnen, som svävade i flytande form i alla mina celler och besökte mig ihärdigt den första tiden efter mitt uppbrott med Stockholm. Jag upplevde därigenom själva kärnan till min problematik och kände mig tvungen att lära mig ett nytt sätt att gå till väga. Det fanns enorma mängder känslor från den galna världen som, prompt och stridigt begärde, KRÄVDE att få sitt utlopp. Varje steg blev så mycket tyngre genom dessa tankar, att jag sökte rätt på en kanal - den kanal som blev det vapen jag fortfarande bär på min rygg: Jag började skriva...

Det gömmer sig outtömligt med möjligheter inuti det skrivna ordet. Det är mig följaktligen omöjligt att visa till någon större bredd inom dess verkansramar, utan kan endast redogöra för min egen domän. Jag började småningom hitta mitt sätt att ge utlopp för den "instängda materien" som strävade så strängt i mot mig - inom mig, genom att skapa versrader för var och en av dem. Mina vrångställda känslor, upplevelser, trauman och mina längtor, min saknad, den förlust jag upplevt och dess mångdublande styrka i sorg, besvikelse och plåga, fick allt plats i mitt lilla hjärta, det hjärta som skrek efter utrymme jag aldrig kunde ge. Förän nu!
Åratals av uppbyggande stormvirvlar rumlade runt i mig som tornadolika monster och skapade tryck som inte ens går att mätas. Jag höll på att gå under av min egen tyngd... tills allt bara ramlade ner - ner på papret!

Tonvikten behöver inte alls ligga i geniets spektakulära pennföring. Det måste inte ens befinna sig i dess närhet. För min del handlar det om det jag själv berättar i de enkla, korta raderna. Det döljer sig inga drömmar om publicerade mästerverk av några slag, för det är jag sen länge förlorad, utan det präglar mitt liv, det jag har kvar i livet. På bästa möjliga sätt och vis, tänker jag slutföra det efter min egen dans.
I novellerna vilar min tid. Och novellerna vilar i min egen lilla hylla...