Den inslagna vägen.
Jag började skriva lite på måfå, utan någon egentlig inriktning, som att låta orden komma av sig själv och se varthän det skulle bära. Förutom att det var roligt, kändes det även märkligt spännande och att det var mig givande, fanns det aldrig någon tvivel om.
Eftersom jag befann mig mitt i ett pågående och i stort sätt krävande missbruk, räknade jag med att innehållet kring orden skulle dala ner och landa i detta. Överraskande nog slog det mig att så inte blev fallet. Inte helt och hållet, i alla fall.
Eftersom jag lät mina känslor styra pennan, kunde jag utläsa lite av det som berörde min insida därigenom och allt som oftast fann jag inga spår från missbrukets kretsar, utan kärnorna spreds långt längre bakåt i tiden - till långt innan jag tredde in i den världen.
Mellan raderna ramlade det fram brottstycken ur min historia, inlindade i gamla igendammade minnen som talade till mig. Jag lät mig beröras omgående, fann en frid jag inte ägt på evigheter - om än någon gång, och skönjde en ny vänskap i sin gryning. Här jag befann mig när jag upptäckte detta motmedel mot min svalnade livsglädje och lust, var jag i stort behov av stöd, låt vara oväntat håll, från något slag...
Fast besluten att genomföra "revolutionen" behövde jag alltså inte vända mig längre bort än till mig själv, där jag genast förstod att finna nyckeln till mina hålrum. Att blanda mina upplevelser med fiktionära inslag, kunde jag tygla mina vilda hästar på det bäst radikala sätt jag kunde tänka mig, men även inse vissa andra "problem av karaktär", så att säga.
Det var inte alls lätt att låta verkligheten glida över i diktning utan att landa i fantasyn, så såg jag det arta sig då verkligheten, den verkligheten som varit, allt som oftast överslog det imaginära. Men effekten gick aldrig att ta miste på då det slog hål på mitt ulmande, själsliga mörker. En kärlek uppstod, kan man säga då materialet rann ur mig, sidor upp och ner.
Eftersom jag befann mig mitt i ett pågående och i stort sätt krävande missbruk, räknade jag med att innehållet kring orden skulle dala ner och landa i detta. Överraskande nog slog det mig att så inte blev fallet. Inte helt och hållet, i alla fall.
Eftersom jag lät mina känslor styra pennan, kunde jag utläsa lite av det som berörde min insida därigenom och allt som oftast fann jag inga spår från missbrukets kretsar, utan kärnorna spreds långt längre bakåt i tiden - till långt innan jag tredde in i den världen.
Mellan raderna ramlade det fram brottstycken ur min historia, inlindade i gamla igendammade minnen som talade till mig. Jag lät mig beröras omgående, fann en frid jag inte ägt på evigheter - om än någon gång, och skönjde en ny vänskap i sin gryning. Här jag befann mig när jag upptäckte detta motmedel mot min svalnade livsglädje och lust, var jag i stort behov av stöd, låt vara oväntat håll, från något slag...
Fast besluten att genomföra "revolutionen" behövde jag alltså inte vända mig längre bort än till mig själv, där jag genast förstod att finna nyckeln till mina hålrum. Att blanda mina upplevelser med fiktionära inslag, kunde jag tygla mina vilda hästar på det bäst radikala sätt jag kunde tänka mig, men även inse vissa andra "problem av karaktär", så att säga.
Det var inte alls lätt att låta verkligheten glida över i diktning utan att landa i fantasyn, så såg jag det arta sig då verkligheten, den verkligheten som varit, allt som oftast överslog det imaginära. Men effekten gick aldrig att ta miste på då det slog hål på mitt ulmande, själsliga mörker. En kärlek uppstod, kan man säga då materialet rann ur mig, sidor upp och ner.
Så jag skriver för mig själv och mitt eget tillfrisknande. Inte nödvändigtvis enbart från narkotikaproblematik utan för livet i allmänhet och då, nog för min trasiga barndom i synnerhet. Jag har hittat det spår jag så länge har letat efter egentligen, och känner mig friare och mer harmonisk än någonsin förut. Att kunna sitta ner och sänka mig tillsammans med den sanna stillheten och bege mig dithän inga satta gränser existerar, leta rätt på nyanserna inom mig mina förblindade ögon inte längre ser och måla in dem i ett berättelse spekter, gör verkligen underverk och rekommenderas till hela den spinnande värld vi delar. Bland alla metoder eller tillvägagångssätt jag försökt genom åren, är denna min egen Sanning. Allt som är omöjligt att sätta ett finger vid, får sin morgonluft genom berättelsens gång, och allt som oftast, utan att jag ens vet om vad det är jag rör vid under färdens framfart.
Det finns inget lätt sätt att presentera en förklaring på. De underliggande faktorerna är så finstämda, subtila, jag ser dem som lika viktiga som styrkan i ett hjärtas pumpande slag, där kraften viger liv åt en själ (om jag skall säga det enkelt...).
I så många år har jag gått runt med orosmolnen klibbande fast i mig och aldrig kunnat - velat - ge släpp på de fridens liljor jag längtat efter. Jag har hela tiden vetat om tillkortakommandena, att de självklart funnits där, men inte vad, vem eller hur de gestaltat sig. Förrän jag letade fram det lugna stycke tid som krävdes för att låta mig själv gro, växa genom de mullrande ordens kraft.
Jag fylls med skratt i dag, då jag ser mitt oerhörda slöseri försvinna genom sanden när jag speglar bakåt...
Men ingentimng kan göras åt det nu, det är bara att fortsätta på den inslagna vägen och mitt mål!
I så många år har jag gått runt med orosmolnen klibbande fast i mig och aldrig kunnat - velat - ge släpp på de fridens liljor jag längtat efter. Jag har hela tiden vetat om tillkortakommandena, att de självklart funnits där, men inte vad, vem eller hur de gestaltat sig. Förrän jag letade fram det lugna stycke tid som krävdes för att låta mig själv gro, växa genom de mullrande ordens kraft.
Jag fylls med skratt i dag, då jag ser mitt oerhörda slöseri försvinna genom sanden när jag speglar bakåt...
Men ingentimng kan göras åt det nu, det är bara att fortsätta på den inslagna vägen och mitt mål!
Kommentarer
Trackback
