I huvudet på KJELL

Många bitar skulle spela in och passa in i ramen som skulle utgöra ens nya liv. Dels skulle behovet av att stoppa i sig droger stävjas och förpassas ut ur den "kända världen", dels skulle man anpassa sig efter alla nya regler och lagar, skaffa sig ett namn i myndigheters ögon förutom det som redans fanns i "den röda delen" av dessa instanser. Samtidigt skulle ett sen länge brutet förtroende byggas upp och levereras med en tillförsikt till livet och en vilja att kunna passa in i "deras system". Jag måtte således bevisa alltihopa på egen hand. Här fanns inget utrymme för någon "handhållning", några stödben att skruva på sig eller ryggtavlor, axlar att luta sig mot. Every man for him self, fick en helt ny innebörd och det började med att jag fick skaffa mig en ID-handling...

Inte på över tio år hade jag kunnat visa vem min person var. Inte sedan branden, där hela mitt dokumenterade liv försvann i eld och rök hade jag kunnat visa några handlingar som kunde styrka vem eller vart jag kom ifrån. Fram tills nu var det endast min daktning som stod för den biten där jag ideligen visade fram mina tattoeringar, percingar och dreadlocksfrilla. Även min norska brytning som jag aldrig lyckades tränga undan i sin helhet, användes som identifikation under vissa scener när jag verkade i svängen, då man stod sig bättre om man inte ägde dokumentation överhuvudtaget. Det var nya tider nu och nya ögon, främst på mig själv men även på den omgivning jag begav mig in i. Ingen förklaring ter sig bättre, än att jag här och nu stod på bar backe. Men jag var åtminstone nykter och närde viljan att fortsätta framåt i mitt nya utlagda spår.

Jag mottog min ID och kände med det en annorlunda känsla som nog vida övergick den ringa betydelse den gemene man skulle gjort under dylik situation, det var jag strängt medveten om och dolde därför min förtjusning under strama tyglar. Men det var en överväldigande sensation att få hålla detta lilla, tunna kort i min hand och känna... en tillhörighet, att jag var på rätt väg, ett bevis på att jag nu ägde någonting som alla andra gjorde - även om det trots allt bara var det mest basala ID-kortet.

Jag satt hemma och begrundade ID-handlingen. Jag vred och vände på det, höll upp det mot ljuset och såg hur vattenstämpeln skifta i färg-toner. Jag minns hur jag tänkte att här sitter jag nu bakom en dörr som bär mitt namn och ett kort i min hand där jag kan styrka att det faktiskt är jag och ingen annan. Jag kunde nu ta steget ner till arbetsförmedlingen utan att behöva ha med mig Tina eller någon annan som kunde gå i god för att jag var jag. Jag kunde börja söka jobb, bli sjuk, hämta ut grejer på posten etc etc, saker som gör att man känner sig tillhörande någonstans i det system man lever i, accepterad!

Med sådana känslor i kroppen skjuts man framåt, uppåt och min sits, där behoven kanske är större än någonsin att få lite varma vindar under vingarna, snackar vi värde i sin vikt av guld. I ett liv där varje steg räknas och kan fälla avgörande, var det precis det som behövdes för att vända blad och anta den nya utmaningen som säkerligen låg bakom nästa hörn och väntade...
Det bästa som hänt mig på min väg till det nyktra livet var, att jag ägde förmågan att kunde ta det långsamt och finna njutning i det pytte lilla i vardagen. Jag njuter fortfarande av det lilla, det som för många kanske ter sig som obemärkt, obetydligheter. För mig behöver det inte längre hända så mycket runt omkring, och att jag har insätt det höstar jag ännu friska blad från.
En annan insikt som slagit mig är, att det inte går att tillfriskna enbart genom andlig glädje, kärlek och harmoniska kroppsliga vågor där man sitter i ring och blir hjälpt in i ett nytt och bättre liv av en massa andra människor. När man väl står där med kritan och skall ta steget ut - vilket kommer förr eller senare! - måste man ha något substansiellt att hänge sig åt på dagarna... Man kommer inte från det materiella hur flummig man än måste vara. Pengar måste in...