I huvudet på KJELL

Ingen kan eller för den delen skall, lita på en människa som befinner sig i missbruket, så är det bara. Det är inte heller upp till dem, de utomstående, att visa någon form av godvilja, eller lägga fram bevisen för att man (som missbrukare) har tagit steget in på den bättre av vägar. Jag har hela tiden kategoriskt vägrat att kliva ner i dessa minerade hål av dräpande självömkan, som jag anser det som.

Jag kom i kontakt med det på allvar under tiden på Roxtuna, där vi var tvungna att sitta kring "det runda bordet" och lyssna till varandra, där det lades ut i vitt och brett.

Om något, så är jag evigt tacksam för att jag där inne fick uppleva och få bekräftat min tes om missbrukarnas självömkan och om hur de (vi) bemästrar konsten att jämnt och ständigt försöka manipulera omgivningen för att få som vi vill; fortsätta att delge oss själv rätten att knarka.

Ett patetiskt frö såddes där inne i mig - och som på ett sidospår, lät jag det få frodas och gro i mig för att denna dag, få blomma ut i den klaraste förståelse - och därigenom ett vapen i mitt eget tillfrisknande arsenal.

Eftersom jag verkligen ville bryta mitt gamla liv i tusen bitar och sprida delarna för den riviga vinden, satte mina medintagna på Roxtuna normen för hur jag på inga villkor skulle gå fram. Jag mindes dem och följde dem i motsatt riktning!

Jag var förmodligen inte bättre än någon av dem där inne på Roxtuna, men jag visste åtminstone vad jag inte ville då och agerade utifrån det. Och idag däremot, då jag visste vad jag ville kunde jag titta på den perioden och vaska fram de lärdomar de gav mig. För gamla lärdomar behövdes nu, i all sin skinande prakt!

Jag visste att resan skulle bli tuff, att motgångarna skulle hela tiden försöka trycka ner mig till nivån där jag skulle ge upp och vända kappan efter vinden och traska tillbaka in i missbruket igen. Alla mina verkmedel, de jag ägde och bar i min ryggsäck, talade för det, då just motgångar ger upphov för sådana tankar som flöt så fritt runt borden på Roxtuna.

Att världen inte var så värst rättvis, visste jag långt innan jag försatte mig själv i missbrukets våld och fann inget stöd för att dra fram det argumentet för att trygga förståelsen för varför eller hur det gått som gått. Istället för att lägga hela mitt liv kring drogernas stormöga såg jag en större, mycket klarare bild av livet en den trångsynta ytan som ju ett missbruk är...

"Hela livet räknas" har tillsammans med mottot "Carpe Diem" varit det ljusnande sken i min tillvaro som burit mina värderingar fram. I stunder av missmod, som när det egentligen funnits läge att dra till mig denna så populära biten kallad "självömkan", har jag påmint mig själv om dessa klara, enkla riktlinjer. Och jag behövde det framför någonting annat nu, då jag kavlat upp ärmarna och börjat ta i tu med min ställning i det samhället jag prövade få inträde i.

Här märkte jag hur världarna kraschade och jag upptäckte att det var nödvändigt att ta ett par steg tillbaka för att samla och regruppera mina krafter...

Det var inte på min spelplan jag befann mig, det var det första jag kunde konstatera och därigenom dikterade jag inte villkoren. Det gjorde de, dem jag försökte uppgradera min tillit hos. Till en början möttes jag av en frustrerande motgång i form tvivel från alla håll och kantar. Vart än jag vände mig blev jag tvungen att dra min närmsta historik för att få dem att förstå hur och varför det i sak blivit som det blivit. Tanken snuddade emellanåt om möjligheten att, genom en lögn jag valde kalla vit, skulle kunde göra resan lite lättare, förståelsen större, men förkastade denna och valde i stället att vända på kronan; hur skulle jag (och nu visste jag med säkerhet, något de inte gjorde!) bemöta en missbrukares ord om fred och försoning, guld och gröna skogar där ord som "jag lovar" och "på heder och samvete" gjorde sina fåfänga försök att klinga nystämt?

Svaret var naturligtvis givet, det insåg jag klarare en det gnistrande solsken. det var inte upp till dem alls, det var upp till mig helt och hållet. Och därifrån började jag rulla min boll mot deras mål - som jag fast bestämt utsätt även som mitt!