Det stora molnets början.
Så med det fortfarande varma ID-kortet på bröstfickan kunde jag ta i tu med spillrorna som var allestädes omkring mig och som sen länge utgjorde den person jag varit de senaste mängder av år. När mina tankar började nudda vid omfånget kring hur allt såg ut i mina akter, kände jag återigen hur den levande förtvivlan med lätthet skulle kunde blossa upp och utan större ansträngning få mig att ge upp, ge mig iväg, ge fan i allting. Där och då kändes det som den lättaste - och en väldig möjlig, väg att gå.
Som jag nämnt förut, så är det inte själva handlingen att sluta använda knark som är den svåra delen av ett tillfrisknande, ingalunda. Nej, det är den städpatrull man måste engagera under loppets gång som kan bränna slut på allt hopp man har jobbat upp. Jag lärde mig momentärligt att ta mina smällar medan de kom och var beredd på det värsta hela tiden.
Som jag nämnt förut, så är det inte själva handlingen att sluta använda knark som är den svåra delen av ett tillfrisknande, ingalunda. Nej, det är den städpatrull man måste engagera under loppets gång som kan bränna slut på allt hopp man har jobbat upp. Jag lärde mig momentärligt att ta mina smällar medan de kom och var beredd på det värsta hela tiden.
Men det var inte lätt att se vad det värsta egentligen var, då det kom "blow efter blow" ju längre runt mig jag drog sopkvasten och började svepa undan krossbitarna som låg strödd överallt...
Hela tiden fanns en ständigt närvarande fruktan för viljan att öppna vissa luckor i mitt liv som jag visste hade dammat igen ordentligt, efter alla år av orörlighet. Den ekonomiska var en sådan, eftersom jag inte deklarerat på talrika år, visste jag vid mig själv att jag sköntaxerats för varje år som gått, och sådant bådar ju inte gott. Men jag var tvungen att gripa tag om tjurens horn och bege mig in i "det okända". Ju förr ju bättre...
Och visst mycket riktigt, jag var - visade det sig, skyldig staten en hel del både kronor och ören. Men nu, med IDn i högerfickan tog jag trappan för benen upp till skattekontoret och bad om de aktuella pappren för att söka göra någonting åt saken.
Jag tänkte inte fly i från min verklighet längre - jag kunde inte, jag ville inte!
I dessa "kurvor" jag nu började färdas, kände jag av snöboll-effekten de nya åtaganden innebar. Smått till en början, men allteftersom tiden strök mig förbi dämrade bilden, klarnade både framför mig och i mitt huvud. Och till min stora förvåning och sedermera förtjusning, fann jag det hela rogivande och roligt. Roligt att äntligen göra någonting med mitt liv och rogivande eftersom tillfredsställelsen växte sig stor genom att jag även blev bemött med godtycke från andra sidan luren då jag började mitt telefonerande.
Det var inte större problem än att berätta sanningen som den i sin osminkade form var. Att bli trodd var för mig en nästan ny erfarenhet i livet, hur osannolikt det måste höras. Så fjärran från öppna bemötanden var jag så det nästan började klia lite i ögonen...
När jag lagt på luren och beställt alla aktuella papper för att överklaga och få bort de "spöklika" sköntaxerings-beloppen som låg över mig, fylldes jag ånyo med ännu mera glöd och "fighting-vilja". Jag började förstå att det kunde gå att köra med öppna kort och återta den plats som funnits för mig från första början, och som jag frånsagt mig för så länge sedan.
Plötsligt ville jag ordna upp med allting ögonaböj, på första bästa momangen. Jag uppfylldes av någonting nytt, märkte jag och gillade det skarpt...
Men bra post är ingen post alls, fick jag snart nog erfara var en mening med större verklighetsanknytning än jag skulle tycka om. Så fort jag fick skrivit in min fasta adress kom flodvågorna med gamla krav-brev som nästintill fyllde lägenheten med sitt uppsamlade damm från tider som - inte alls - svunnet.
Det fanns mer i mitt bagage än ett par lösstående besök hos skattemyndigheten och arbetsförmedlingen. Jag såg det inte då, men över mig tornade det stora molnet upp...
Kommentarer
Trackback
