Bli sams med min historia.
Det vanskliga är inte att sluta använda knarket, som många tror. I rak motsatt ordning, så är det den enkla biten. Att ändra sin livsstil som ligger till följd av sitt missbruk, se det är den svåra delen att hantera. Mycket kommer tillsammans med paketet, så att säga när man valt att leva livet på "den andra sidan". För ett val måste det ju ha varit. Ett eget val, till och med, trots alla skrönor som finns om hur och varför man har börjat ta till drogerna vid något givet tillfälle i ens liv.
Jag kunde välja idag, på ett sätt som var mig nytt även det, sen många - om inte för alltid? - år tillbaka. På mitt sedvanliga vis var jag inte mig själv, utan jag blev tvungen att lära känna mig själv om igen - och allt tack vare att jag blivit sams med min historia, de många nätterna på kåken.
Det var tiden jag äntligen fick som föll avgörande. Att i anden kunna umgås med min mor, far och systrar, ja även morfar gjorde att jag helade de lösa delarna i mig själv, de som gjorde mig rastlös till sinnes. Genom att "träffa dem" natt efter natt, fick mig att inse min egen historia med en klarare syn på dessa trauman som skakat om mig till sådana grader att jag fortfarande var högst mottagbar för dessa händelser.
Så genom att flytta kastade jag bort och iväg alla mina skydd, mina falska skydd, ursäkter från att vilja gå min egen uppenbara död i mötes och istället ge livet nya möjligheter. Äntligen kunde jag också ge ärligt tillåtelse att bjuda in kärleksfulla människor i min sfär, något som helt saknade referensramar i mig tidigare - eller i alla fall på ohyggligt många år...
Jag är så jävla trött på att höra om alla dessa bakomliggande orsaker till varför man börjat knarka. Bittra själar ser jag dem som, de som inte kan urskilja sina vägval genom livet utan att lägga skulden på andra för deras egna snedsteg. Och ju nyktrare jag blev ju säkrare antog mina nyanser sina former och tillslut var jag övertygad. Det har aldrig funnits någon annan än mig själv att beskylla för mitt missbruk och därför kunde jag anta min nästa stora livsuppgift att ta mig ur det, utan att se skevt på någon eller några andra i min tillvaro - död eller levande!
Alla mina stunder i fängelset där jag begrundade mitt liv i fårorna, alla de ensamma natttimmar jag skurit och delat i mitt innersta, i vild sökande efter de frågor och svar jag saknade, kom till kritan nu när jag befann mig vid startlinjen på det nya liv jag fått "till skänks". Jag hade aldrig förut varit så taggad som nu, känt mig så fri som nu och det fanns "någonting i luften" som försökte förtälja mig ett och annat. Det föll för mig att jag borde lyssna på givna signaler som likt radiovågor trängde in i mig från alla håll och kanter.
Mot förut, så kunde jag märka en uppsluppenhet i min kropp, något mig varit fjärran i alla år. Någonstans på vägen, denna vindliga och snirkliga väg jag vandrat, hade jag mognat och nu började jag inse skillnaden, så sakteligen.
Återstod bara att kunna hantera "detta nya jag" på ett adekvat sätt - vilket historien talade mig skarpt i mot... Men å andra sidan hade jag aldrig förut varit så in i helvetet trött-körd på mig själv som nu och inte heller haft de möjligheterna liggande framför mig. Plötsligt stod jag här med någon form av odds i min favör...
Som sommaren också var detta året, varm och innerlig, kändes allt mycket tillfreds, gott. Långt bort var de kvalor jag slitit så hårt med i mig själv. Jag förstod snart att det var häri mitt nufunna lugn hade slagit rot, vilket också gav mig än större spelrum. Sannerligen, kunde jag säga högt till mig själv emellanåt, hade jag inte hittat guld ändå, där någonstans bakom taggtrådens kvalmiga värld! Jag kunde äntligen börja skratta igen, med ärligt uppsåt och det var en skön känsla. Tänk, jag kunde skratta!!
Jag kunde välja idag, på ett sätt som var mig nytt även det, sen många - om inte för alltid? - år tillbaka. På mitt sedvanliga vis var jag inte mig själv, utan jag blev tvungen att lära känna mig själv om igen - och allt tack vare att jag blivit sams med min historia, de många nätterna på kåken.
Långsamt lärde jag känna mina sorger och lät småningom förstå min saknad efter dem som varit mig nära och kära. Jag upprättade en spegel i mig själv där jag kunde se det som glidit mig ur händerna i yngre år och hur det fått effekt i de senare. Där inne (i cellen) fanns inget rum för någon annan ändå, så uppgifterna var ganska givna. Utfallet, var jag nog inte helt säker på...
Det var tiden jag äntligen fick som föll avgörande. Att i anden kunna umgås med min mor, far och systrar, ja även morfar gjorde att jag helade de lösa delarna i mig själv, de som gjorde mig rastlös till sinnes. Genom att "träffa dem" natt efter natt, fick mig att inse min egen historia med en klarare syn på dessa trauman som skakat om mig till sådana grader att jag fortfarande var högst mottagbar för dessa händelser.
"Samtalen" vi förde sådde de frön jag märkte började växa nu, då jag stod utanför de skyddande portar och skulle ta itu med livet som det borde levas, och även om vägen tycktes vara oerhört lång (faktiskt allt längre för varje nysprungen insikt!) så visste jag att det var det enda jag hade att göra i mitt liv numera, anyway. Jag tillät där och då mig själv att ge det all den tid det behövde. Det var min endaste chans att uppnå någon rätt sida - och, jag var tvungen att börja någonstans ifrån.
Så genom att flytta kastade jag bort och iväg alla mina skydd, mina falska skydd, ursäkter från att vilja gå min egen uppenbara död i mötes och istället ge livet nya möjligheter. Äntligen kunde jag också ge ärligt tillåtelse att bjuda in kärleksfulla människor i min sfär, något som helt saknade referensramar i mig tidigare - eller i alla fall på ohyggligt många år...
Det började med två hundar och en tjej och en stad jag aldrig förut varit i.
Men själva uppgiften låg inuti mig, i de minnen jag bar och bars upp på.
Mina "möten" med förlorade kära i cellen kan förmodligen låta väldigt överdrivet och kanske på kanten till skruvat, men för mig var det rätta melodin. Den saknade länken i mig låg vid dem som gått bort alldeles för tidigt och lämnat ett hålrum i min ande, kort och gott. Dessa hålrum var tvungna att repareras, så enkelt var det och ingen tid var för mig bättre än just där...och då!
Kommentarer
Trackback
