I huvudet på KJELL

(Det största guldet jag äger i dag, är vetskapen och insikten om att aldrig underskatta viljan!).

Ingen kan komma till mig och säga att någonting är omöjligt, och då menar jag i främsta hand de beroende sjuka. För om jag kan lägga ner, "cold turkey", så att säga, så lever den möjligheten i alla och envar.
Det jag har förstått är, att väldigt många narkomane (som jag kan referera till) gärna helst vill att någon skall sluta för dem. Det fungerar inte riktigt så, eftersom lasset måste dras själv - en inte lika attraktiv agenda.
Många av oss som så gärna vill sluta med droger i våra liv, slutar tänka när man måste sträcka sig längre fram än där nästippen slutar. Om någonting i mitt liv lärt mig annorlunda så var det just det att kämpa, det fick man alltid lov att göra - själv!

På så sätt har jag aldrig känt något för att ta behandlingshemmen till användning, där jag tycker att de öppnar dörrarna för det ovannämnda. För mig har livet alltid handlat om att levas. Inte alltid lika kul, men inte heller för djävligt, utan i stort sätt bara en mängd olika skeenden av olika artar och sorter. Så var också detta, då jag stod i början på min nykterhet; ett nytt skede i livet, en utmaning som måtte tas om hand, utvecklas...
Säkert spelar den roll in, att jag varit van med plötsliga förändringar, omvälvande händelser och det nödvändiga att ta i tu med det resterande från vissa givna punkter. Så nu stod jag här, nykter och i bräschen brann den vilja jag talade om förut.

Dagarna steg upp och sänkte sig, veckorna övergick till månader så småningom, och livet kändes förvånansvärt mjukt och behagligt. Efter alla år av jagandet och strävandet var det som att "bada naken" för första gången. Inte en bekymmer yttrade sig. Stor roll spelade nog att jag för tiden var kär både i Tina, hundarna och i livet självt. Det var en omvälvande tid med massvis med nya inslag i en totalt omvänd vardag.
Det dämrade så smått i mig de farhågor jag fött i fängelset, vad det var som låg i grunden, till allt "mitt"; problemen sträckte sig mycket djupare och längre bak i tiden än det mitt missbruk kunde skylta med. Drogerna hade tillkommit långt senare som en yttrandepunkt i mig. Det var själva flykten - ingenting annat. Min problematik var det jag gick igenom i ensamheten bakom de låsta dörrarna, och på den vägen hade jag numera länge vandrat...

I och med de nya insikterna som skummat ytan, slogs även portarna upp till nya, även de mörkfasetterade tankar. Hade jag gjort slag i saken långt yngre i åren, tagit itu med det som då skulle tas itu med, vore nog inte den resan jag gjort en verklighet. Ibland kunde den tanken slå mig ganska hårt och ge mig oanade känslor långt ifrån de jag ville, eller var kapabel att ha! Men icke (sade Nicke!). Jag var inte lagd åt det hållet, tankemässigt. Vore jag det kunde jag satt mig ner bredvid de bittra, de jag tog avstånd från innan.
Nej, allt har nog en mening - även om jag inte lägger all min tilltro till ödet, för det om - eller sin tid. Min lott var jag aldrig redo för förrän nu, här jag stod som nyinflyttat till Halmstad...

Oändligt mycket kvarstod att lägga vantarna både på och i, det stod klart. Och nu hade jag valt att ta klivet rakt ut bland alla dessa främlingar och ta del av deras liv, deras samhällstruktur och på deras villkor.
Jag visste nog också vad det innebar men kanske inte helt vad som fordrades av mig för att göra det...