Ta mig in i ljuset igen.
Det gick långsamt. Mot vad jag varit van vid, gick det ohyggligt sakta. Alla spänningsmoment hade försvunnit, dunstat bort som daggen för den stigande morgonsolen. Men jag gillade det. Jag gillade skarpt att äntligen kunde tänka och handla på ett annorlunda sätt än vad jag just varit van vid. När allt kom omkring så var det precis det som varit den plan jag gick efter. Man behövde ju inte vara någon Einstein för att haja att de gamla spåren inte var annat än "the road to ruin..."
Det är svårt att säga eller förklara exakt hur tankarna gick under den första tiden, och kanske det är ett mer riktigt påstående att jag i princip inte tänkte så mycket alls. Den mesta av kraften gick åt att försöka skjuta undan de tankar som präglade mig - som nog är de som präglar de flesta narkomaner vid liknande tillfällen; att jaga droger!
Jag var även sliten. Efter femton mycket häktiska år i det närmsta på gatan, tar det till slut ut sin rätt i en människa. Jag blev varse detta nu, vilket nog eldade på mitt fokus och skapade den "extra gnutta tid" som behövdes för att i någorlunda ro, ta mig ut från "det krigets land" jag strövat omkring i. Minnena låg mig fortfarande mycket nära och i tomma stunder kunde jag, utan att egentligen vilja det, lyfta på locket till dessa och bjuda mig själv in. (I tankarna var jag återigen tillbaka i Stockholms dunkla värld...)
Rastlösheten låg också hela tiden över mig som en levande dimma, där frästelserna låg gömda och rev och slet i mig till vissa tider (alla?) om dagen. Det var här min svåraste kamp pågick, och också fick pågå under den större delen av min ostabila tid. Medan detta fortgick gled även min nyktra värld i väg med sitt långsamma lunk och jag beblandade mig allt mer med nya, "fräscha" människor som utövade en påverkan på mig de nog förmodligen inte hade eller har en aning om - än i dag. Det var så oerhört länge sedan jag hade umgåtts med "klara människor", människor som inte varit i närheten av det jag uipplevt och därför inte kunde relatera till mina erfarenheter. Detta om något, tror jag står för den största "kicken" i mig att driva mig själv vidare mot de mål jag för tiden var helt oanande om. Jag visste ingenting. Jag visste bara att jag ville bort ifrån det jag kom ifrån...
Jag hade aldrig hållit i en kinesisk naken hund förut. Jag tror inte jag heller hade sätt någon sådan, och här satt jag med två stycken, helt plötsligt. Jag kommer aldrig att kunde beskriva det stöd dessa två underbara hundar gett mig i ett av mitt livs största uppgifter; att ta mig in i ljuset igen.
När stormarna inom mig rasade som allra värst och jag ingen ro i kroppen ägde att ta kontroll över, kom dessa två "rackarna" krypande upp i mitt knä och skänkte mig sina runda, bruna och oändligt stora ögon. Våra blickar möttes och nya tankar (oss emellan) skapades och jag insåg, hur ovetande de var om allt som pågick (eller var de det?). Jag försökte sätta mig in i hur de såg på mig och försökte gensvara med min egen syn till dem. Deras lugna och oskyldiga sätt smittade av sig snabbt och jag kunde släppa mitt eget för ett tag, och skapa lite mer tid mellan mina egna stormar och deras lugn. På så vis kunde ovädret skingras och med tiden lärde jag mig hur, vart och när dessa perioder skulle dyka upp. Jag lärde mig även innebörden och kraften dessa två sköna djur hade på mig och lät dem kom mig allt närmare in på livet. Ett liv som bara var i början på vårat tillsammans...
Det är de tillsynes små-tingen som inte får förbises som kan fälla avgörandet i situationer som den jag befann mig i. Det gäller naturligtvis inte enbart för mig, men nu var det just mig det handlade om. Jag stod i en ny värld utan (trodde jag!) vapen att bekämpa min utbrytning med. Jag såg mig omkring och hittade ändå en hel del medel att ta till min användning, vapen som passade min hand perfekt. Det gällde på sätt och vis bara att få syn på dem och våga ta steget dithän, där jag kunde låta mig beröras.
Öpnna mitt hjärta, "visa mig naken" hade aldrig varit min starkaste sida (och är det väl kanske inte heller än...), men jag gjorde det ändå i den mån jag var kapabel till det och, skulle det visa sig, underlättade hela det kommande "project of my life" som numera stod och knackade på min nya dörr - den med mitt namn på...
Jag kände dessa två härliga djurs värme sprida sig i mig, genom mig, och tänkte fortsätta kampen och slutligen vinna hela jävla matchen!
Det är svårt att säga eller förklara exakt hur tankarna gick under den första tiden, och kanske det är ett mer riktigt påstående att jag i princip inte tänkte så mycket alls. Den mesta av kraften gick åt att försöka skjuta undan de tankar som präglade mig - som nog är de som präglar de flesta narkomaner vid liknande tillfällen; att jaga droger!
Jag var även sliten. Efter femton mycket häktiska år i det närmsta på gatan, tar det till slut ut sin rätt i en människa. Jag blev varse detta nu, vilket nog eldade på mitt fokus och skapade den "extra gnutta tid" som behövdes för att i någorlunda ro, ta mig ut från "det krigets land" jag strövat omkring i. Minnena låg mig fortfarande mycket nära och i tomma stunder kunde jag, utan att egentligen vilja det, lyfta på locket till dessa och bjuda mig själv in. (I tankarna var jag återigen tillbaka i Stockholms dunkla värld...)
Rastlösheten låg också hela tiden över mig som en levande dimma, där frästelserna låg gömda och rev och slet i mig till vissa tider (alla?) om dagen. Det var här min svåraste kamp pågick, och också fick pågå under den större delen av min ostabila tid. Medan detta fortgick gled även min nyktra värld i väg med sitt långsamma lunk och jag beblandade mig allt mer med nya, "fräscha" människor som utövade en påverkan på mig de nog förmodligen inte hade eller har en aning om - än i dag. Det var så oerhört länge sedan jag hade umgåtts med "klara människor", människor som inte varit i närheten av det jag uipplevt och därför inte kunde relatera till mina erfarenheter. Detta om något, tror jag står för den största "kicken" i mig att driva mig själv vidare mot de mål jag för tiden var helt oanande om. Jag visste ingenting. Jag visste bara att jag ville bort ifrån det jag kom ifrån...
Jag hade aldrig hållit i en kinesisk naken hund förut. Jag tror inte jag heller hade sätt någon sådan, och här satt jag med två stycken, helt plötsligt. Jag kommer aldrig att kunde beskriva det stöd dessa två underbara hundar gett mig i ett av mitt livs största uppgifter; att ta mig in i ljuset igen.
När stormarna inom mig rasade som allra värst och jag ingen ro i kroppen ägde att ta kontroll över, kom dessa två "rackarna" krypande upp i mitt knä och skänkte mig sina runda, bruna och oändligt stora ögon. Våra blickar möttes och nya tankar (oss emellan) skapades och jag insåg, hur ovetande de var om allt som pågick (eller var de det?). Jag försökte sätta mig in i hur de såg på mig och försökte gensvara med min egen syn till dem. Deras lugna och oskyldiga sätt smittade av sig snabbt och jag kunde släppa mitt eget för ett tag, och skapa lite mer tid mellan mina egna stormar och deras lugn. På så vis kunde ovädret skingras och med tiden lärde jag mig hur, vart och när dessa perioder skulle dyka upp. Jag lärde mig även innebörden och kraften dessa två sköna djur hade på mig och lät dem kom mig allt närmare in på livet. Ett liv som bara var i början på vårat tillsammans...
Det är de tillsynes små-tingen som inte får förbises som kan fälla avgörandet i situationer som den jag befann mig i. Det gäller naturligtvis inte enbart för mig, men nu var det just mig det handlade om. Jag stod i en ny värld utan (trodde jag!) vapen att bekämpa min utbrytning med. Jag såg mig omkring och hittade ändå en hel del medel att ta till min användning, vapen som passade min hand perfekt. Det gällde på sätt och vis bara att få syn på dem och våga ta steget dithän, där jag kunde låta mig beröras.
Öpnna mitt hjärta, "visa mig naken" hade aldrig varit min starkaste sida (och är det väl kanske inte heller än...), men jag gjorde det ändå i den mån jag var kapabel till det och, skulle det visa sig, underlättade hela det kommande "project of my life" som numera stod och knackade på min nya dörr - den med mitt namn på...
Jag kände dessa två härliga djurs värme sprida sig i mig, genom mig, och tänkte fortsätta kampen och slutligen vinna hela jävla matchen!
Kommentarer
Trackback
