I huvudet på KJELL

Jag kunde nu promenera runt i det regntunga vädret och verkligen sätta pris på blötan som rann iskallt nerför mina kinder från det drypande håret. Jag märkte hur dropparnas färd vandrade ned från hjässan, förbi örat, halsen, bakom t-shirten och vidare över bröstet - och jag gillade det, skarpt.
Jag kunde gå på stigen som vindlade sig genom Aleskogen, som fanns strax bortom där vi bor och lägga märka till, verkligen lägga märka till, och uppskatta det vildvuxna slyverket som fanns så vibrant och levande överallt. Inte var det fint på något sätt, utan bara väldigt vackert.

Fortsatte jag ner, genom skogen kom jag till havet. Hur länge sen var det inte jag kunne ta del av det riktiga havet, känna den öppna vinden stryka över mig och klä mig med dofter från tång och tare? Måsernas skrin fyllde in det som saknades i den snart nog perfekta bilden. Och stranden, den nästan ändlösa stranden blev min vän i många väder...

Lika öppet som vyerna bredde ut sig från sandkant till horisont, öppnade sig tankarna som den nyaste vårblomma. Perspektivet formligen landade i mig och gav i från sig melodier där jag äntligen kunde urskilja texter och de olika instrumenten, var för sig. Med sandkornen klibbande mellan mina nakna tår förstod jag med den största lätthet hur ett liv - mitt liv - skulle se ut.
Under solen på Södra stranden där jag företog många av mina promenader skjedde stora förändringar i mitt liv; planer sågs och vägar togs ut, beslutsamhet fastslogs och viljan vässades till det skarpaste och blänkade stål ett öga kunde skönja... Jag visste exakt vad som gällde och jag var villig att ta det avgörande steget! Inget kunde hindra mig och långt mindre: oss!

Det tar tid att komma ifatt sig själv när man har distanserat sig själv med så många år av ett ödeläggande beteende. Jag var alltid medveten om det och kunde därför, när möjligheten (som nu!) uppenbarade sig, se i lite större banor och med ett upparbetat lugn i kropp och själ. Jag hann landa lite smått innan vissa avgörande beslut kunde tas och kände växtligheten i detta. Förbryllad var jag, men balansen och harmonin låg i mitt fat efter den första sommaren redan, och i takt med att naturen vissnade och dog omkring mig, såg jag ett levande jag pånytt födas innan den första tjälen fryslade marken. Frost och rimm kommer nog därför alltid stå för en sorts frihet för mig och de mina, då startskottet ekade genom snöyret och mörka tidiga kvällar. Jag har aldrig varit rädd för mörkret och lär inte vara det i fortsättningen heller.

Mycket, väldigt mycket handlar om att se det lilla i vardagen!