En liten musikslinga...
Musiken i mitt liv har haft stor betydelse. Ja, kanske för stor betydelse än vad som egentligen varit rent hälsosamt. Ända sedan mina minsta ihågkomna år ser jag, hur denna levande form för konst träder in i mitt liv och tar för sig av mig. Jag ser hur jag påverkas av Abba i unga år, ståendes framför spegeln och mimer till S.O.S, låt vara att det var Agnetha Fältskog och Frida Lyngstad som stod för vokalerna, ha ha... Jag bär fortfarande med mig "Don`t cry for me, Argentina" som den gången sjöngs av någon för mig i dag okänd kvinnlig sångerska, men som berörde mig djupt innan jag ens börjat i skolan. Upp genom barndomsåren följde alltid musiken med som en sann vän som aldrig faktiskt, lämnade min sida. Det blev tillslut oundvikligt att det nådde gränsen av en livstil. I det sammanhanget ser jag djupare kopplingar, där jag förstår dess innebörd för mitt eget mående och har därför tillåtit musiken - som instrument - att förföra mitt känsloliv ganska rejält. För som med all konst som finns, så handhar det en förmåga att anspela på känslor på ett brett plan.
Mycket kan spåras i mina musikval och smak upp genom åren, det är jag medveten om. Till största delen har det handlat om den hårdare rocken, den som jag också spelade själv under ett flertal år. Den förde mig och mina vänner till Stockholm och på den vägen förseglade mitt öde. Under färden formade hårdrocken min värld med mängder av spektra och nyanser tills överhanden blev mig övermäktig och jag vacklade och föll... ut ur dess sfär. Dock blev inte fallet värre än att jag landade i en annan musikalisk värld med ett lika egendomligt språkmönster; Den alternativa musiken och mest framstående kanske, Technon.
Efter årtionden av präglan från musikens melodier och texter, steg jag här rakt in i en alldeles ny värld av talande möjligheter. En ny syn på musik stod för dörren och när ja öppnade denna, dörren alltså, hänfördes jag fullständigt. Det jag såg, eller snarare kände, var någonting helt nytt. Samtidigt befann jag mig i ett förändringens skede i mitt liv. Jag hade gått tom i det gamla, kända mönstret, där mina egna musikaliska planer och ideer hamnat i torkan. Det var en mörk tid, en ganska sorglig tid, då jag såg hur min gamla följeslagare drivit bort från mig. Någon gång i mitten av 90 talet övergav jag helt och hållet hårdrocken och steg in i technons värld på gott och ont...
Ju mer jag satte mig in i denna oerhört monotona musikstil, ju mer öppnade sig en ny och spännande världsdel av emotionell karakteristik. Jag hade inga som helst problem att lära mig språket och det gick blixtsnabbt upp för mig hur stor påverkan instrumental-musikaliteten kunde ha för mitt sargade känsloliv. Här behövde jag ingen textbild för att leda in mig på rätt spår, utan här valde jag själv vart jag ville bli tagen bort, i mig själv, från mig själv... Eftersom vi är helt olika i oss själva, människor, och har vitt olika behov så måste jag säga att, till en viss punkt, är technomusiken något av det bästa som hänt mig. Utan att dra för stora växlar, för allt kan dock inte "räddas genom musiken", men om jag ser på musikens helande kraft, så behövde jag denna ändringen bättre än något annat. När ord kommer till korta lät jag musiken tala, kan nog summera upp det hela. För samtidigt blev lyriken i musiken allt urvattnat, i alla fall i mitt tycke (Jag kan fortfarande i dag lyssna på texter till modern musik i alla kategorier och känna hur illamående väller upp i mig av hur patetiskt innehållet är!).
Det var inte bara min musiksmak som separerades på den här tiden. Mina vänner och jag gick också separata vägar då de, i min dåvarande omgivning, inte kunde "se" det jag såg i dessa nya influenser. Så stark är kraften kring musiken. Jag vägrade ge med mig och de likaså, mer eller mindre. Det blev i mycket en rejäl kulturchock, vilket jag välkomnade i all sin prakt. Jag hade gått fast, ansåg jag, och i stor utsträckning, vilket även är fallet idag när jag skriver detta, har sökandet varit en betydande drivfjäder i mitt liv. Ofrånkomligt anser jag, att brytpunkten kom som den gjorde; inte kunde jag väl stanna kvar i det mönster jag gjort i så många år? Nej, det behövdes någonting nytt, fräscht, någonting som gav mig en större utmaning i att förstå livet och min egen del i det. Rock musik hade brunnit ut sina sista förkolnade vedklabbar i mig och jag sökte ny tändvätska - och fann det. Och jag älskade det!
Men allt har sin gränspunkt, så också denna genre som ledde mig in på sina egna egendomliga avigsidor, i allt vad det innebar. Med tiden fick jag lov att ta farväl även här för mitt eget bästa skull och sedan dess har mitt förhållande till musiken legat på ett isbelagt vatten. Som alla faser i livet kom mina techno-dagar till sin ände och nya utmaningar steg in i matchen. I dag gäller andra inslag i mitt liv och jag är oerhört glad för det. samtidigt är jag också enormt glad över den tiden vi - musiken och jag - fått uppleva tillsammans och jag har svårt att se den tiden varit mig förutan - även här på gott och ont.
Men roligt som fasen är det, att surfa runt på Youtube och dyka ner i minner från en inte alltför avlägsen tid, men ack så fjärran ändå...
Kommentarer
Trackback
