I huvudet på KJELL

Jag blundar och ser för mig lokalrivalerna; Öystad, Dristug, Lia och Imås och även andra som, Austre Moland, Hisöya och Froland och många många fler. Jag beundrar mig själv i lyckan dessa år gett mig och trots alla år som gått förbi, lever ännu styrkan kvar i de intryck de skänkt min uppväxt. Utan att anstränga mig minns jag tacklingar som om de var i går och klarar även av att urskilja vissa kommentarer där jag nästintill hör rösterna bakom...

Jag minns med kärlek tiden i Jerv. Den gula och blå dräkten som betytt så oerhört mycket för barnet i mig och jag minns den stora längtan efter att kunde få spela på Levermyr stadion, framför en fullsatt läktare, där jag skulle briljera och förtjusa den lokala skaran så som Arve Olsen gjort, Tore Andersen och Pål Yngve Berg, Kjell Egge och även här, många många fler gjort med mig själv...

Jag Minns timmarna jag lagt ner i min ensamhet kring Levermyrs anläggning med stor lycka och tillgivenhet, hur jag sprang där med föreställande bilder i mitt huvud av stora matcher där ingen andra än jag själv varit huvudroll innehavare och besuttit de avgörande ögonblicken. Jag minns hur vi säsong efter säsong stod som segrare i serien och hur vi i stort var orubbliga på våran egen nivå. Jag minns tränaren Kåre Hansen och jag minns Cato med sin svåra stamning...

Bakom vårt hus på Fagerlund, strax bakom gamle Grimstad Vulk, ligger Dahlske gymnasiet. Jag gick förbi där i somras och färdades blixtsnabbt bakåt i tiden till då vi, utan ha tillstånd, bollade runt på gräsplanen bredvid cykelställen som var beläget längst ut mot gamla Lillesandsveien. det såg inte likadant ut där i dag, men åsynen dammade av minnena och jag befann mig  i princip återigen där med den slitna läderbollen framför mina fötter. Ett drömlikt smil uppenbarar sig också när tanken nuddar vid hur vaktmästaren där - varenda gång - lade på fötter efter oss småbarn därför att vi alltid trotsade hans utsatta förbud mot att använda deras gräsplan. Ha ha ha, hur många gångar vi jagades vet nog ingen, varken vi eller honom...

Inte heller Kåre "Toppen" undviker minnenas gång då också han var en besatt (i våra ögon!) banmästare på Levermyr. Hans jagande av oss småungar från stadions gräsmatta torde också gått honom på nerverna emellanåt, vill jag påstå....

Jag minns hur jag i timmar efter våran träningstid stannade kvar på träningsbanan för att titta på när A-laget hade sina träningar och hur jag längtade efter att få delta med dem någon dag. Full av beundran låg jag där bakom målen och studerade deras tekniker och metoder, anammade deras kropp-språk och talesätt både på och utanför planen. Jag hade aldrig bråttom hem från en träning - vilken jag ändå tyckte pågick i alldeles för kort tid.

Jag minns 89 mål på en och samma säsong... Och 9 mål i en och samma match...

Jag minns att jag flyttade till Namsos och att ingenting blev sig likt efter det. Elden slutade brinna i lika klara, starka färger och även om kärleken till bollspelet stod sig i flera år efteråt, så blev det ändå aldrig det samma.

Jag minns kretslaget år efter år. Jag minns kretslagsturneringen med uttagning till de större lagen...

Jag minns att jag inte kom med...

De åren minns jag Guttelaget, Juniorlaget och A-laget i en och samma säsong...

Det var mycket som försvann de åren...