Min egen lilla Tarpeiska Klippa...
För många kanske det kan tyckas ge sken av en form utav dåligt mående - att gräva runt i ett taskigt förflutet. Jag är medveten om det, mycket medveten, till och med, men kan inte tillåta mig att fästa mig vid det. För antagelsen är helt felaktig. Jag sträcker mig så långt som att påstå det vara tvärt om. Att göra detta gör mig ingenting annat än tillfreds i mig själv. På den här vägen når jag nya höjder, sätter min fot på nivåer jag inte kunnat vara på innan i livet, se ställen jag skulle sätt för så alltför länge sen... Men men, det är ju som sagt, bättre sent än aldrig överhuvudtaget!
Processen detta i sanning är, delas med en värld jag inte ser. Men till gengäld så delas också en värld ni inte ser. Således är det sagt, att här inne syns endast bubblet på ytan. Det finns oändligheter att tillgå - men inte än, inte nu...kanske sen.
Den lättaste delen är den om min barndom, den "alla" känner till, eller tror sig känna till. Allt det som finns på ytan. Insidan är en helt annat typ utav melodi, stycke musik, med toner av hemlig karaktär, en främmande värld. Så även för mig!
Men livet är alldeles för knappt för att springa runt i glömskans terränger och låtsas. Livet är alldeles för intressant för att inte delas med andra människor. Må vara att tårar har gråtits och smärtor bekämpats och slagen mellan varven förlorats, men som överlevare står man alltid stark inför morgondagen, om man bara väljer att se sin del i en sammanhang, som någonting produktivt, vinnande. För svårare än så behöver det absolut inte vara. När en chock har lagt sig med tidens hjälp, återstår uppbyggnaden, vilken kan göras på sina egna villkor. Detta sätter jag stor lit till, och tycker om själva processen, i det. Att stå som "underdog" och ta sina egna steg i den riktning jag väljer efter eget huvud, gör att en viss trygghet sprider sig och jag har lättare att lyfta min blick mot solen.
Solen ja, den lyser för oss alla. Det är likadant ljus för dig som för mig - en fras jag lärt syna mina kanter i svåra stunder. Och här kommer det in, en salig poäng som utgör en stor grund i mitt fundament: Att ha lärt mig! Hur och genom vad jag har anammat denna lärdom, spelar mindre roll i dagsläget. Själva sanningen ligger i den blomma som blommat ut i mig och fått mig att inse, från det som hänt.
Alltså mår jag inte dåligt av allt det "dåliga" som hänt. Nej, tvärt om! I dag mår jag skit bra, rent ut sagt och låt mig vara den som står pall för att berätta det. Förfärligt mycket gott har getts mig, genom mina "ordeals" i livet, och idag ser jag min egen natur på ett bättre sätt än jag någonsin gjort förut!
Så, när jag stod där utanför och tittade mig bakåt visste jag inte, utan kände att det var ett farväl som togs. Framför mig låg ytor jag inte än kunde spegla mig i. Således togs stegen ut bland människor jag egentligen saknat under största delen av mitt liv. Utan aning eller press av något slag, vände jag mig inåt istället för att tråkla in mig i gamla mönster, där jag fastnat sen länge. I mångt och mycket, kastade jag mig utför min egen lilla Tarpeiska klippa på gott och ont, vill jag säga med en gnutta ödmjukhet i rösten - jag var redan då övertygad om att var på godo...( Det kunde inte vara annat...)
Processen detta i sanning är, delas med en värld jag inte ser. Men till gengäld så delas också en värld ni inte ser. Således är det sagt, att här inne syns endast bubblet på ytan. Det finns oändligheter att tillgå - men inte än, inte nu...kanske sen.
Den lättaste delen är den om min barndom, den "alla" känner till, eller tror sig känna till. Allt det som finns på ytan. Insidan är en helt annat typ utav melodi, stycke musik, med toner av hemlig karaktär, en främmande värld. Så även för mig!
Men livet är alldeles för knappt för att springa runt i glömskans terränger och låtsas. Livet är alldeles för intressant för att inte delas med andra människor. Må vara att tårar har gråtits och smärtor bekämpats och slagen mellan varven förlorats, men som överlevare står man alltid stark inför morgondagen, om man bara väljer att se sin del i en sammanhang, som någonting produktivt, vinnande. För svårare än så behöver det absolut inte vara. När en chock har lagt sig med tidens hjälp, återstår uppbyggnaden, vilken kan göras på sina egna villkor. Detta sätter jag stor lit till, och tycker om själva processen, i det. Att stå som "underdog" och ta sina egna steg i den riktning jag väljer efter eget huvud, gör att en viss trygghet sprider sig och jag har lättare att lyfta min blick mot solen.
Solen ja, den lyser för oss alla. Det är likadant ljus för dig som för mig - en fras jag lärt syna mina kanter i svåra stunder. Och här kommer det in, en salig poäng som utgör en stor grund i mitt fundament: Att ha lärt mig! Hur och genom vad jag har anammat denna lärdom, spelar mindre roll i dagsläget. Själva sanningen ligger i den blomma som blommat ut i mig och fått mig att inse, från det som hänt.
Alltså mår jag inte dåligt av allt det "dåliga" som hänt. Nej, tvärt om! I dag mår jag skit bra, rent ut sagt och låt mig vara den som står pall för att berätta det. Förfärligt mycket gott har getts mig, genom mina "ordeals" i livet, och idag ser jag min egen natur på ett bättre sätt än jag någonsin gjort förut!
Så, när jag stod där utanför och tittade mig bakåt visste jag inte, utan kände att det var ett farväl som togs. Framför mig låg ytor jag inte än kunde spegla mig i. Således togs stegen ut bland människor jag egentligen saknat under största delen av mitt liv. Utan aning eller press av något slag, vände jag mig inåt istället för att tråkla in mig i gamla mönster, där jag fastnat sen länge. I mångt och mycket, kastade jag mig utför min egen lilla Tarpeiska klippa på gott och ont, vill jag säga med en gnutta ödmjukhet i rösten - jag var redan då övertygad om att var på godo...( Det kunde inte vara annat...)
Kommentarer
Trackback
