I huvudet på KJELL

I skydd av att jag låtsades dra till skolan, smög jag på bussen en morgon i riktning Steinkjer. Mina resplaner sträckte sig knappast längre än min egen näsa och klev av dagtåget från Trondheim till Oslo en kvart efter att natt-tåget därifrån rullat ut från perrongen, vid Oslo S. Nästa tåg söderut gick inte förrän runt sju-tiden nästkommande morgon. jag såg således framför mig en spännande natt, traskande runt på Oslos gator.

Min packning var ju ingenting, så några släpande av väskor var det ju inte tal om, bara mig själv, ensam mot hela världen, nyfiken i "den stora staden".

Det mest talande från dessa minnena är, när jag nu långt efter ser tillbaka på den här natten, hur jag kunde identifiera mig med den. Jag minns känslan som ägde mig där jag strosade runt i Oslo som någonting väldigt och oerhört bekant redan då, och i dag ser jag sammanhanget mellan då och Stockholm, långt senare. På sätt och vis grundades en plattform, där mina små steg ekade mellan gatufönster och betongbyggnader, nattsuddare och horor som jag fann spännande att titta på. Jag vet inte i dag vad dessa strök hette, men den gång visste jag det genom böcker som: "Men tankene mine får du aldrig" och "Asfalt", som uppslukade min uppmärksamhet fullständigt, vid tiden. Det var genom dessa berättelser, deras tyngdlösa livsöden och miserabla uppväxtförhållanden jag kände igen mig och genom detta, drogs jag till dom. Även om jag var långt från dem känslomässigt, kände jag ändå en närhet. Deras tomhet som jag fann beskriven för mig i dessa ovannämnda böcker (och även: "Wir kindern zu Banhof Zoo", för den delen...) gav mig ett igenkännande intryck, och det tilltalade mig. Där jag stod vid gatuhörnet och beskådade scenariona där bilarna saktade in framför tjejerna, hur dessa böjde sig ner mot det nervevade fönstret, kände jag mig tryggare än någonsin. Jag föreställde mig i tysthet hur dialogerna forsiggick och så försvann timmarna. Även i det neon upplysta natt mörkret kände jag stor tilltro och hade inga som helst problem att smälta in i storstadens puls.

Det hade inte förflutet mer än dryga tre år sedan jag blev föräldralös och befann mig fortfarande i den eftersläpande trance-liknande, bedövning efter den chock jag försatts i. Kaos rådde och jag styrdes av impulser som var för mig obekanta vid den här tiden. Impulsiv till en grad jag var obenägen att styra över, lät jag mig ledas av obekanta krafter. Dessa krafter drev mig att bryta upp från tryggheten i Namsos, överge det bästa som hänt mig i mitt korta liv och återigen ta steget ut i okontrollerbara farvatten. Det är med stor sannolikhet jag ser mig skrämmas av just detta, att befinna mig i trygga omgivningar, och att det är just detta som varit min destruktiva drivkraft genom livet. För så är det, att liknande händelseförlopp, där jag utan omsvep begår vissa val av förödande konsekvenser, blir en styrpinne långt upp i vuxen ålder: tryggheten skrämmer mig... Jag har aldrig kunnat tro på den. Aldrig haft möjligheten att sätta mig själv i ett sådant fokus eftersom det aldrig varit så under vissa avgörande epoker av min uppväxt. Således sätts mina föräldrars alkoholism och de konsekvenser de gav oss barn, i ännu mer spritt ljus. Det är ingen hemlighet, det bara är så - utan att jag skuld-belägger dem i någon större utsträckning för det. Barndomen spelar roll, stor roll...

Väl, morgonen kom till Oslo så småningom, och jag letade mig fram till "Sörlandsexpressen" och satte mig trött och sliten ner vid fönsterplats och såg huvudstaden glida förbi utanför. Snart byttes höghus och betong ut mot kuller och skog, tjärn,tunnlar och dalgångar och stationerna tåget stannade vid blev mindre och mindre. Tankarna rullade på i mitt huvud och snart började jag glädjas över att snart få återse mina gamle vänner, syster och morfar som jag älskade mer än något annat. Nelaug station i Åmli blev min hållplats och därifrån gick färden med dieseltåget ner till Rise. Bussen vidare in mot Grimstad och jag var äntligen hemma igen... Men ingenting var sig likt längre...