I huvudet på KJELL

Ungefär mitt i sändningen sätter jag dock min nästkommande klunk i halsen. De visar bilder från ett brinnande fler-bostadshus i Upplands Väsby. Bilderna, som tydligt visar hur huset är övertänd av slickande, giriga eldslågor som slår ut genom fönster och tak, vittnar om en intensiv och vild eldhärjning - långt bortom alla tankar och hopp om någon räddning. Natten tycktes lyst bort av det skärande skenet från elden. Jag minns hur jag tänkte för någon sekund, hur vackert det ibland kan vara med en "hårt arbetande eld". Den rena frenesin, på sätt och vis...

Det som däremot fick mig att sätta i halsen var, att byggnaden började se kusligt bekant ut. Främst omgivningen slog mig som med ett hammarslag. Plötsligt nyktrade världen till och uppenbarade sig med all önskvärd tydlighet: det jag såg var hur min egen bostad var insvept i detta flammors helvetet!

Av naturliga skäl blev det nu bråttom att komma sig hemåt. Tankar ekade och slog i mitt huvud och framande de rysligaste skakningar i min sinnesvärld. Is, kyla, blandad med frusen skräck av att mitt hem brunnit upp, kunde jag nog inte helt tänka klart. Paniken rullade runt i mig och min främsta ide var att hasta hem för att rädda det som räddas kunde. Det slog mig aldrig förrän långt efteråt att inslaget jag såg på TVn var från långt tidigare på natten och att skedet nu endast var en förkolnad askhög som låg och pyrde och stank i den värmande höstsolen. Och då jag äntligen kom fram var det precis det som mötte mig. De sista av brandkårens insats-fordon rullade ut och bort därifrån. Svårmodet som besatte mig där och då var av en enastående karaktär och bär ett unikt prägel i mitt känsloliv - än i dag. Jag tog mig med tunga steg fram till där mitt fönster vette ut mot den "före detta fina gräsplätten" som numera endast var en sönderkörd yta av gyttja, omöjlig att känna igen. Jag ögnade in genom det förkolnade, ruttetliknade svarta hål som i tystnad skrek mot världen som i ett plågat skri. Jag tittade upp och såg att övervåningen rasat ner i min... Allt jag hade försvann i den branden, precis allting. jag ägde från den dagen kläderna jag bar på kroppen + den tjugolappen jag hade i fickan. Hemförsäkring hade jag aldrig brytt mig om att skaffa, inte ens genom facket, som jag vid tiden sket i - såg det bara som oönskade och extra utgifter. Från den dagen blev livet sig aldrig likt...

Efterhand, när "jordbävningen" stillnat börjar vidden av den personliga tragedin en brand är, att komma mer och mer till ytan. Bilderna som är borta för alltid, personliga ägodelar, arv från bortgångna familjemedlemmar, papper - viktiga sådana som pass, intyg, betyg etc etc. Sådant blir till än mer tändvätska på den redan pyrande elden och skapar mycket lätt ett missmod ohyggligt tung att bära vidare på. Om skutan redan vid det laget lutar betänkligt åt ena sidan gör det ju inte situationen mer lätthanterlig, precis. Så heller inte för mig!

Det var en mycket egendomlig känsla att stå där utanför mitt utbrända hem och titta på mina ägodelar som brandkåren skyfflat ut genom mitt förstummade fönster. Jag lade speciellt märke till en hög som tornade upp sig lite mer än allting annat - mina böcker, svartbrända och vattendränkta med en stank av avslut - ett hopplöst avslut, låg de där, över ett-tusen till antalet, misshandlade och förpassade, utanför mitt beskydd. Smälta och vridna cd skivor och fodral såg ut precis så som jag kände mig.

När jag stått där ett bra tag, mållöst sökande i kolhögarna, vände jag mig tomt om och började gå in mot centrum. Jag har aldrig förut känt mig så tom som då, och viljelös... Vart tog jag vägen härifrån, vart skulle jag gå, till vem eller vad? Jag började känna mig hungrig, tjugo spänn räcker inte långt...