I huvudet på KJELL

Hur som helst, Flöyheia lockade på många sätt; Grimstads högst belägna punkt, sin vackra utsikt utöver stadens områden, sitt naturstråk, sina picknick möjligheter bland annat, men för oss killar i småpojksåldern var det nog först och främst vindsnurran med det lilla flygplanet på, som ståtligt placerats på sin högsta upp, som tilldrog sig vår största uppmärksamhet. Den klättrade vi gärna på, fastän vi visste att det var olagligt. Vi spenderade mycket tid i och ikring Flöyheia i mina yngsta av dagar. Det fanns fanns vägar att bestiga denna lilla topp från alla håll och kanter, och den mest spännande rutten måste nog påstås vara från framsidan, där branten lutar skarpt ner mot Fuhrs anläggningar.

Väl väl, den här lilla berättelsen sjunker ner i jorden en sommardag, vilket jag tror det måste ha varit sedan gräset var så fruktansvärt torrt just den här dagen. Jag har också ett minne av att jag bar kortbyxor på mig, ty jag kan fortfarande känna den kvalme lukten av brända hår.

Vi var ett gäng den här dagen som klättrade upp hit (vem vi var bär jag inget minne av...). Strax nedanför vindsnurran fanns en liten klipphylla, en gräsbevuxen sådan. I och för sig så var väl hela berget mer eller mindre överväxt med gräs, men jag minns denna speciellt klart, eftersom den kom att bli huvudscenen i detta lilla skräckscenariot. Som barn var det ganska attraktivt med eld, till en viss punkt. Så är det ju för väldigt många; fascinationen över eldens dansande leverne, den monstruösa effekten och det svedda gräsets krymplande inför den framspringande värmen, trollbindningen  osv... Så också för mig, vilket föranledde att jag vid tillfället fick för mig att svida av lite torra grästuvor på denna lilla hylla. Jag klättrade ner och satte mig med bred benställning och lät tändarens lilla låga försiktigt slicka ett par små grässtrån. Mina ögon följde den orange gula flamman som vigt letade sig över den torra ytan medan jag stampade sönder utspringarna, bäst jag kunde. Vid något ögonblick måste jag ha vänt mig om och för att i nästa lägga min uppmärksamhet åt sidan, en vindpust kanske kom oanmäld, för plötsligt hade eldringen blivit precis lite för stor för mig att hantera, på egen hand. Jag uppmärksammade detta ögonblickligen men försökte in i det allra sista att sparka sönder elden själv. Det tog inte lång tid att inse det omöjliga i företaget och insikten om min borttappade kontroll slog ner i mig med dödens kraft! Jag tappade nästan andan där jag febrilt hoppade och sparkade i den allt mer tilltagande elden vars sprakande och gnistrande övervann mitt förstånd - och jag rusade därifrån...

Jag minns nog vagt, att kompisarna där uppe deltog i det desperata släckningsförsöket, men när paniken tog stryptag om mig och jag lättade från platsen, blir de minnena mest bara en diffus, oformbar massa, som mestadels gör ont i mig - faktiskt än i dag. Så påtaglig blev den rädslan jag kände, fruktan som nästan fick min andning att stanna upp, att jag märker hur mina hjärtslag ökar i takten nu när jag skriver detta... :-)

Skräcken fick mig att springa. Och jag sprang och sprang och jag sprang! Jag sprang och ramlade om vartannat nerför skråningen som vette ned mot Eddiken, jag har minnen av hur jag flög genom rabarberåkrarna och upp mot Frivold (det här var långt innan motorvägen delade landskapet!), jag minns hur jag upprepade orden "fan, fan fan" i en jämn men osammanhängande ström. Jag lät mina ben flyga under mig över Frivold travbana. Jag minns att jag nådde bestefars gamla stall bakom smidjan uppe vid - ja, jag minns inte längre vad det heter där...

Jag minns hur jag nästan kollapsade av rädsla när ljuden från sirener nådde mina öron...

Jag har dock inget minne av något efterspel från denna händelsen, så något större omfång av branden kan det inte ha blivit. Inte heller kan jag komma ihåg några reprimander hemifrån, vilket det med största sannolikhet skulle ha blivit. Det jag däremot minns är, att efter detta så försvann min nyfikenhet för att tända på grästuvor i största allmänhet och att jag "alltid" numera känner ett stärkt motstånd mot flammor. Kanske inte så konstigt?

:-)