I huvudet på KJELL

Jag äger fördelen i, att befunnit mig i elden enda sedan barnsben, vilket gör mig till någotsånär immun mot en hel del. Icke desto mindre står jag ändå trevande utan att få grepp om hur mina steg skall föras fram - för på slutet av dagen, är det oansätt bara en enskild människa det handlar om.

Kantad av både det ena och det andra, varav allt forsar fram i överlappningarnas tecken ser jag ingen frid i mitt liv. Ja, om jag nu bortser från dessa, mina sista fem åren, då jag tog språnget "bort från det kända och in i det okända", men det är en annan berättelse. Jag ser mina mönster så alltför tydligt, om jag väljer att se det hela på det enkla sättet, men det tilltalar mig mindre. Gör jag det, kommer det över mig en känsla av att ha gett upp, och det tycks inte ha gehör i mig. Nej, det ligger mer än så bakom och det är jag den första att skriva under på...

Farorna som kan uppkomma hos barn från ett alkoholiserat hem står mig så tydligt som den klaraste av dagar. Verkligheten är inte den samma som hos många andra, känslorna är inte likasinnade sina klasskompisars och tryggheten så bräcklig att, ett mod knäcks genom öppnandet av en kapsyl där kolsyra och luft förenas i en mörkrets och helvetets dans på rosens törn. Den som inte upplevt hur alkoholismen river sönder sin älskade mor och far och förvandlar dem till hjärtskärande monster framför sina ögon, måste ha lätt för handen att dra felaktiga slutsatser, under barnets år. Här föds klyftor mellan jämlikar så som vänner. Bakom slika dörrar och väggar görs förändringar i barn psyken och möjliggör, eller snarare omöjliggör förutsättningars fortsatta spirande krafter. Man hämmas som barn i sitt eget hem och upplever rädsla på ett stadium och på en sådan nivå, som aldrig skulle behöva finnas - åtminstone inte i en sådan ålder, då ingenting i sig ens är i närheten av ett fullbordande...

Att vara rädd när man vaknar, att vara rädd för att vakna eller att inte vilja lägga sig för att sova därför att vetskapen skriker i en om nästa dags förstående, kan inte beskrivas i mina ögon. Känslan är enbart i färgerna svart och mörkt. Detta beskriver jag i dag, fyrtio år senare, men hur såg det ut då, när det var dags att gå till skolan - i första eller andra klass och möta mina glada klasskamrater och de stränga fröknarna? Det står mig kanske inte så underligt varför jag tillbringade så oändligt många timmar på Levermyr, lekande med den fotbollen jag älskade mer än något annat. Det farligaste, enligt mig i alla fall, tror jag är att jag som barn lärde mig (utan att veta detta själv!) att fly. En försvarsmekanism, så klart. Det oerhörda som ingen ände hade i sin stegring vad gällde alkoholismen bakom våra väggar, präglar mig fortfarande till mycket stora delar. Så omfångsrikt är det att jag på många sätt kan tillskriva mitt livsöde den tragedi som inträffade före den utåt synda tragedin där min mor och far och syster döde. För mig, leder spåren till mörkrets källa sig längre bakåt än så...

Så ytterligt jävligt var det, att jag idag ser det som en befrielse trots allt, att min mor gick bort den där vinterdagen strax före jul. Det som dock tär i mig fortfarande är, att hon tog med sig Benedicte i fallet! Ett ytterligare bevis på alltings jävelskap när det handlar om alkoholismen i barnahemmet. Förfärligt mycket mer kan tecknas in i detta kölvatten men det hör inte hit just nu...

Det finns en fotnot i historien som är min egen; jag är inte och har aldrig heller varit bitter överför händelserna som tillskrivits min uppväxt. Det har nog aldrig legat för mig att ta på mig den västen. Det har funnits oceaner av funderingar och förmodligen söker jag fortfarande efter gömda svar på frågor som tystats ner för så länge sen. Och kanske är det inte svårare än så, att jag förstår bilden med mina syskon och mig själv däri, som helhet? Ja, jag vet inte, som sagt. Det har i alla fall ingenting för sig, att även jag skall behöva gräva ner mig genom ett helt liv för saker som varit utanför min ramar. Som "överlevare" har jag ett val. Jag kan välja att för alltid skriva över mina svåra år i livet på min barndom och frigöra mig själv från mitt eget beteende senare i livet, eller så väljer jag att med klarsyn tolka hela mitt liv som en helhet, och därigenom skapa mig en rationell vinkel, grund att stå på...

Jag vet att jag gjort rätt som valt den vägen jag gjorde - men det har kostat! Mer om det sen...