Den nya tiden (Carpe Diem 2).
Eftersom jag saknade de rätta förutsättningarna då jag frigavs från Storboda, rent materiellt, hamnade jag rakt ut i köret igen. Det var ingen större chock precis utan det mesta gick av bara vanan. Jag var ju sen länge vid det här laget ”en drivan spelare i branschen” och återinträdet gick – som vanligt – likt en varm kniv genom det mjuka smöret. Följaktligen torskade jag så småningom och slussades i väg till Österåker-häktet, vilket skulle visa sig avgörande för hela min förestående framtid. Det hände mycket under det halvåret jag befann mig där inne.
Som jag alltid har ansätt, så tror jag på vissa möten mellan människor och hur sådana kan fälla in avgörande vikt-anslag och skapa vägskäl som annars aldrig skulle funnits. Inte alla är av godo, nej inte på långa vägar. Jag har själv djupa erfarenheter av sådana ”anti-möten” som jag – om jag kunde –med lätthet velat vaska ur min historik. Men det på Österåker var inget sådant – tvärt om. Jag hade aldrig suttit här utan det och trots allt som hände sedan, kommer jag alltid bära min tacksamhet till Thommy, på flera olika grunder.
Jag kommer utelämna Thommys bakgrund helt och hållet till varför han var där han var, det hör kort och gott inte in här, utan jag nöjer mig med att vid låg vägg i vägg på översta planet och delade arbetsbänk i den lilla verkstaden där vi fick dagarna att gå. Naturligtvis kom vi i prat omgående, som interner gör på sådana ställen. Till en början behöll jag min kalla hand mellan oss och tog det mesta med den nypa salt jag var van vid, för gudarna skall veta att magnituden skitsnack som försiggår inom kriminalvårdens murverk, är av rigorösa mått mätt. Van som jag var tog det lite tid innan jag (–vågade –) släppte ner min gard. När det väl gjordes trodde jag mina farhågor besannades omgående, då Thommy pladdrade på i vitt och brett om sitt liv på utsidan.
Han bodde på en gård, påstod han sig, där ridskola bedrevs av hans fru och där hans beskäftigande i firman var bilverkstaden i undervåningen. På fritiden var han och hans kompisars stora intresse bilsport, vilket blev hans och min egens inkörsport till varandra. Jag var ju själv "förlorad" inne på det med ”bilsport”, fast på mitt eget vis långt ifrån under kontrollerade former. Men vi delade tydligen kärleken till snabba bilar och vansinniga farter utöver det vanliga.
Den ömmande punkten (och min egen lycka!) var att han och frugan aldrig kunde dra jämnt i sitt företag där hästsport och motorsport krockade och slog omkull deras bedrifter. Ekonomin var helt klart den springande punkten – bokstavligen talat, då han ansåg att hästarna tog åt helvetet för stor del av kakan. Naturligtvis var det mycket mer än så inbäddad i deras dysfunktion men för min del var det här min egen värld separerades och öppnade sig.
(CARPE DIEM)
På vinst och förlust kastade jag in mitt förslag en helg vi satt inne i hans cell och fikade under den sociala stunden vi ”priviligerade” hade som fick arbeta. Det löd helt sonika så, att jag ställde mig villig att arbeta på hans gård, och i synnerhet stallet där han ansåg bördan låg störst, för enbart husrum. För som det förelåg för min del vid tillfället, så var det nu gått åtta år sedan branden i Väsby och sedan dess hade jag inte haft mitt namn på någon dörr, mina narkotika problem hade sen länge insvept hela mitt varande och jag levde i en mänsklig ruin inte ens värd namnet. Jag fanns inte ens längre i "rullarna", inskriven någonstans som en medborgare. Jag visste med mig själv efter ändlösa dagar och nätter i det inre resonemanget, att jag var tvungen att göra dramatiska förändringar i mitt liv för att bryta upp mitt leverne och helst av allt lämna Stockholm helt och hållet. Eftersom han bodde i utkanten av staden så var det onekligen ett steg åt det rätta hållet och, inte minst, kunde jag ha någonstans fast att gå till då frigivandets stund var kommen, var mycket vunnet även här. Egentligen trodde jag väl inte helt på det, men "grasping at straws as I was", valde jag att leva i tron...
Planer gjordes upp på häktet och vi återhöll kontakten tiden ut även om vi skildes åt då vi placerades på olika fängelser, på var vår kant av landet. Själv fick jag sitta av betydligt mer tid än honom men han lovade fullt och ärligt att hålla våra band varma under tiden, vilket han också gjorde. Visserligen spred sig mina tvivel ju längre tiden gick – jag hade ju inte mött en endaste människa jag kunde lita på, på många år i princip, men som jag ansåg, vad hade jag att förlora? Jag gav det en chans och höll fast vid min tro på ”möten mellan människor” och började invänta den dagen då portarna öppnade sig från Täby-kåken. Thommy hade lovat att stå där utanför och vänta på mig och köra direkt hem till honom och inkvartera mig och presentera mig för resten av hans familj. Mina tvivel hängde med mig ända tills sprickan mellan grindarna skilde sig så pass att den vita Volvon syntes till i det snödrivna vädret som yrde runt om denna november morgon. Min lycka slog hårt i mitt bröst då jag såg bilen och hur Thommy steg ut för att gå mig till mötes…
En ny tid stod för dörren. Mitt nya liv hade tagit sin början!
