..första möte med NA (fortsättningen).
Det framstod för mig här inne på Roxtuna, som om någonting skulle "finnas i vattnet", då människor förändrades på sådana dramatiska vis, liksom över natten. Det fanns inte en möjlighet för mig att då, köpa det jag såg och upplevde omkring mig. Det var bara inte rimligt. Jag kan även i dag förstå hur jag tog till mig de känslorna om min omgivning på detta kritiska sätt, då jag i dag förstår mig själv oerhört mycket mera. Men jag kan lika bra förstå de människor som tog till sig den förändringen så spontant, så oförbehållsamt då de - som jag - befann sig i sitt livs största kris och nog greppade efter det som de ansåg vara "ett sista halmstrå".
Det är naturligtvis det som är kriminalvårdens tanke med den här kåken, att spela på just de tangenterna. Om försöken berör 100 personer och de kanske kan haffa 10 ut av dem, så ses det ju som en stor vinst i sig. Inget felaktigt i en sådan filosofi i och för sig, men den tilltalar ingalunda mig.
Jag hade min egen agenda, mitt eget mål och med mina egenhändigt framplockade minnen att ta hand om, och Roxtuna med sitt lugn och sin sinnesro inbäddat i väggarna, gav mig stor arbetsro dagarna igenom. Jag var på det rena med att både anstalten och jag strävade efter samma innehåll, fast på helt olika basisar. Jag vet i dag att jag gjorde rätt...
Men nu var jag alltså här, på Roxtuna och var tvungen att ta klivet in i deras metodik. Det hade inte gått mer än ett par veckor innan de tog upp min inställning på agendan, och jag var på håret till att bli knallad. Det låg bara inte för mig att sitta i ring och tala ut om min dolda skuld och skam och allt vad de inbillade sig att jag var ovetande om. Min uppfattning var att anstaltsterapeuterna hade för sig att ingen av oss visste om att vi hade narkotikaproblem och långt mindre vad de berodde på. Jag satt förbryllad och lyssnade på den ena självklarheten efter den andra och förskte stenhårt att hitta något att ta fäste vid. Jag kunde inte lyckas - jag kunde inte se vad det var de ville att vi skulle se...
Att jag hade drogproblem visste jag mycket väl. Att det var det som var skälet till att jag befann mig här, var uppenbart och jag visste också varför, hur och när det började. Naturligtvis ville de bara gott med sina vägar, jag var på det rena med det, men jag vägrade ta emot deras håndsutstreckning. Jag hade redan börjat min egen resa ut ur mina villospår (även om det inte verkade så...), och hade ingen lust att inviga en drös med okända människor i mitt skurna liv. Så jag blev tvungen att fejka på dagarna och jobba med mig själv på kvällarna!
En annan sak som också slog mig allteftersom veckorna strök på (Jag klarade deras granskning av min tvivelsaktiga inställning och blev "antagen i gruppen":-), var hur allt, allt som presenterades för oss om och av NAs metoder, inte handlade om annat än sunt jävla förnuft. Deras tolv steg som ideligen rablades upp och förkunnades av nyomvända och till stora delar förvirrade nynyktra narkomaner ("PROFETAR"), handlade i mina öron inte om annat än att bete sig som "en normal människa". Visst, jag visste alltför väl vilken komplex och utsatt grupp människor vi tillhörde, vi missbrukare - men jag ansåg mig vara långt ifrån så "lost" så att jag behövde de mest basala riktlinjer indoktrinerade i mig upp till flera gånger om dagen. Det gjorde mig ingenting annat än mera rastlös, vilket jag inte behövde.
De påtvungna mötena kom jag inte undan. Jag lyssnade mest där jag satt långt bak i raden vid det avlånga bordet. Jag lyssnade noga och insåg tidigt hur de som fanns där och som tråklade på vid varenda möte, hur de hela tiden fortsatte att rota runt i sina gamla missbrukar liv. Om och om igen förkunnade de hur tacksamma de var och allt det där för att de hade nått hit - hit de var nu i dag - genom programmet, NA och Roxtuna och hur de hade hittat sina nya vägar in i ett rikare liv. Vissa av dem antog en närmast religös hållning överför dessa principer och hela tiden kunde jag skönja ett HALLELUJA liggande och vibbrera under ytan. Gud dök också upp runt bordet och i samtalen i alldeles för stor utstreckning för att någonting skulle kunde kännas bekvämt. Samt den avslutande "ringen" utanför lokalen, där vi skulle hålla varandra i handen och regelrätt be en bön till denna Gud och avsluta med att formligen skrika högt och unisont: "KOM TILLBAKA, DET FUNGERAR, HEY!!!", blev bara för mycket för mitt godkännande.
Jag har väl kanske aldrig känt mig så falsk förut i mitt liv, som just under min tid på Roxtuna.
Allt jag ville var, att bli av med mitt missbruk "and get on with my fucking life"...
Jag hade min egen agenda, mitt eget mål och med mina egenhändigt framplockade minnen att ta hand om, och Roxtuna med sitt lugn och sin sinnesro inbäddat i väggarna, gav mig stor arbetsro dagarna igenom. Jag var på det rena med att både anstalten och jag strävade efter samma innehåll, fast på helt olika basisar. Jag vet i dag att jag gjorde rätt...
Men nu var jag alltså här, på Roxtuna och var tvungen att ta klivet in i deras metodik. Det hade inte gått mer än ett par veckor innan de tog upp min inställning på agendan, och jag var på håret till att bli knallad. Det låg bara inte för mig att sitta i ring och tala ut om min dolda skuld och skam och allt vad de inbillade sig att jag var ovetande om. Min uppfattning var att anstaltsterapeuterna hade för sig att ingen av oss visste om att vi hade narkotikaproblem och långt mindre vad de berodde på. Jag satt förbryllad och lyssnade på den ena självklarheten efter den andra och förskte stenhårt att hitta något att ta fäste vid. Jag kunde inte lyckas - jag kunde inte se vad det var de ville att vi skulle se...
Att jag hade drogproblem visste jag mycket väl. Att det var det som var skälet till att jag befann mig här, var uppenbart och jag visste också varför, hur och när det började. Naturligtvis ville de bara gott med sina vägar, jag var på det rena med det, men jag vägrade ta emot deras håndsutstreckning. Jag hade redan börjat min egen resa ut ur mina villospår (även om det inte verkade så...), och hade ingen lust att inviga en drös med okända människor i mitt skurna liv. Så jag blev tvungen att fejka på dagarna och jobba med mig själv på kvällarna!
En annan sak som också slog mig allteftersom veckorna strök på (Jag klarade deras granskning av min tvivelsaktiga inställning och blev "antagen i gruppen":-), var hur allt, allt som presenterades för oss om och av NAs metoder, inte handlade om annat än sunt jävla förnuft. Deras tolv steg som ideligen rablades upp och förkunnades av nyomvända och till stora delar förvirrade nynyktra narkomaner ("PROFETAR"), handlade i mina öron inte om annat än att bete sig som "en normal människa". Visst, jag visste alltför väl vilken komplex och utsatt grupp människor vi tillhörde, vi missbrukare - men jag ansåg mig vara långt ifrån så "lost" så att jag behövde de mest basala riktlinjer indoktrinerade i mig upp till flera gånger om dagen. Det gjorde mig ingenting annat än mera rastlös, vilket jag inte behövde.
De påtvungna mötena kom jag inte undan. Jag lyssnade mest där jag satt långt bak i raden vid det avlånga bordet. Jag lyssnade noga och insåg tidigt hur de som fanns där och som tråklade på vid varenda möte, hur de hela tiden fortsatte att rota runt i sina gamla missbrukar liv. Om och om igen förkunnade de hur tacksamma de var och allt det där för att de hade nått hit - hit de var nu i dag - genom programmet, NA och Roxtuna och hur de hade hittat sina nya vägar in i ett rikare liv. Vissa av dem antog en närmast religös hållning överför dessa principer och hela tiden kunde jag skönja ett HALLELUJA liggande och vibbrera under ytan. Gud dök också upp runt bordet och i samtalen i alldeles för stor utstreckning för att någonting skulle kunde kännas bekvämt. Samt den avslutande "ringen" utanför lokalen, där vi skulle hålla varandra i handen och regelrätt be en bön till denna Gud och avsluta med att formligen skrika högt och unisont: "KOM TILLBAKA, DET FUNGERAR, HEY!!!", blev bara för mycket för mitt godkännande.
Jag har väl kanske aldrig känt mig så falsk förut i mitt liv, som just under min tid på Roxtuna.
Allt jag ville var, att bli av med mitt missbruk "and get on with my fucking life"...
Kommentarer
Trackback
