I huvudet på KJELL

Mycket kan skrivas om tiden där inne, bakom min egen dörr i vilken utstreckning som  helst. Djupet i den inre resan är mig otydlig i sin helhet än i dag och endast brottstycken kan jag tillskriva min konkreta värld. Nyanserna är oändliga och stjärnklara i all sin tydlighet, ty utgången är solklar; jag sitter här jag sitter i dag...

Det ofrånkomliga i hela den röra jag satt mig i, var de tillbakablickar som köade upp sig dagligen. Med min vilja förstås, entrade jag min egen svunna värld i naket tillstånd. Med öppna armar öppnade jag min barm mot mina smärtor som legat i rörelse sen drogerna började avta sin dominans. Visst, de fanns där jämnt ändå, men som sagt i en mindre skala, i ett svagare töcke än förut och därmed de passager för andra intryck, andra tankar...

Det var på ingalunda sätt någon nyhet för mig då tankarna som oftast ledde mig åt ett återkommande spår, var och varenda kväll efter att lugnet lade sig över anstalten. I det stora och hela var det detta som i stort sätt låg i grunden till min största flykt i livet - det som gav mig "all rätt i världen" att droga ner min kropp och mitt liv och ge starttecken på den stora skendrivningen någonsin.
Mycket hände kring mitten av nittiotalet som spräckte mitt fundament i bitar.  Eller, det var då kulmen nåddes, den oundvikliga slutpunkten då hela mina helveten tog sin början.

Tre år innan, kring 1993 mottog jag telefonsamtalet från min syster Hilde. Det första på ja, jag vet inte när. Det var då hon berättade att hon utvecklade sin AIDS från ett åtta-årigt tillstånd i HIV. (Jag visste då inte ens att hon haft HIV). Hon hade alltså fått det berättat för sig svart på vitt, att hennes dagar i princip var skrivna i det här livet.
Jag försökte på allvar sätta mig in i hennes situation men kom aldrig dithän jag ville med det - av naturliga skäl. Det jag till min fasa såg mig göra (reflekterade jag här i min cell...) var att stöta min egen dolk allt längre in i mitt  bröst, genom att antända mitt missbruk i allt större utstreckning.
Nog märkte jag, att jag samtidigt som min och min systers dörrar öppnades från den dagen - vi hade dagligen telefonkontakt i princip - så drogs jag allt längre bort från allt och alla. Trots att jag visste mycket väl hur hennes klocka tickade ner i en ohejdbar spiral fortsatte jag att snöa in mig i mitt eget mörker. Under hennes tre år kvar att leva från det nyss nämnda telefonsamtalet, besökte jag henne i Danmark en gång! 1 jävla gång...

Det var det locket jag hade börjat så smått att lyfta, där jag rörde mig fritt i cellen efter inlåsningen om kvällarna. Det gjorde olidligt ont i mig att se mig själv i dessa scener som utspelade sig i mig, men jag var så illa tvungen. Och jag ville inte annat heller. Jag behövde tid och utrymme för att säga någonting högt för mig själv. Jag behövde säga henne hur mycket jag älskade henne! Och samtidigt, behövde jag övertyga mig själv om att jag menade det. Jag behövde känna den smärtan i mig själv...

Ingenting annat i mitt liv har egentligen berört mig mera än min syster. Den outtalde kärlek som legat i skymundan och brunnit så intensivt behövde få den bekräftelse den förtjänade, om än i efterhand, och om än i dessa rådande omgivningar. Jag blev tvungen att att i sakta mak plocka i sär mitt tilltrasslade inre och söka återskapa de partiklar som funnits innan - innan alla mina helveten sattes i brand och satte mig på flykten. Jag såg där i cellen klarare än någonsin, att jag var skyldig henne det!
Jag insåg nog projektet där och då men jag insåg aldrig vidden av det. Jag kanske fortfarande inte gör det för det gör ännu ont i mig när mina tankar delar sin tid med henne i dag, men numera tar jag i det i stället för att fly. Och jag menar nog också innerst inne att jag nog skall känna det jag gör, förmodligen livet ut. Och det välkomnar jag i allra högsta grad... Allt för att ha henne kvar...

Det var i stunder som detta jag började leta efter redskapen, verktygen för att bearbeta mina missade länkar och fann till min tröst ett skrivpapper, en penna och en tanke...