En öppning.
Eftersom jag vid tillfället fortfarande var aktiv i missbruket blev dygnen splittrade i två separata världar, så att säga. En renodlad strategi, nödvändig för att pallra med tillvaron. Även om dagarna var den mest fysiska tidpunkten lärde jag mig mycket snabbt att gilla och använda mina nätter på ett mer andligt sätt. Från inlåsningen klockan 1945 tills dörrarna öppnades igen vid 0700 bedrev jag mina resor ideligen. Metoderna kanske inte alltid var så gynnsamma för mig, då dagarna ofta gick åt till att "fixa grejerna" inför natten, men det var bara ett "bi-inslag" i sammanhanget, inte större vikt än kanske en sort belysning. Det viktiga för mig (vilket jag inte insåg vidden av då utan bara kände hur någonting spelade i mig) var att fortsätta det spåret jag kommit i kontakt med - inom mig själv. Nu, äntligen kunde jag hitta tid att söka minnena, de som sedan länge legat förlegat någonstans i min glömska. Upptäckterna stod sig allteftersom jag trängde djupare in i mig själv och såg, kanske för första gången, hur jag i många år sprungit i från min sorg, min längtan och min saknad.
Det gjorde inte längre ont i mig att minnas. Förmodligen så hårt bedövad av år i drogmissbruk, men jag kände en närvaro, en mycket fysisk attribut, som någonting levande inom mig. Hade jag inte varit så förhärdad av livet som jag var, vet jag med mig själv (idag!) att jag var på vippen att släppa gråten lös, där i den lilla cellen. Men det gjorde jag aldrig utan jag "lekte med den" någonstans mellan bröstet och halsgropen, vilket i sin tur gav mig nyttig vetskap om mig själv. Dessa tecknen visade mig att jag var på rätt väg - en väg som dock passade väldigt ogynnsamt in i det liv jag levde. Men i cellen var det ljuvt...
Det fungerar dåligt att visa sig "svag" när man är i svängen. I denna manipulativa värld av hårdhet och känslolöshet delas inte sådana utrymmen. På gatan leder det ingen vart att visa för många känslor, en lärdom som medföljer med åren och förvandlar en till det absolut sämre. Ingalunda vackert! På så sätt blev fängelsevistelserna en befrielse trots frihetsberövandet. Jag insåg vikten av ensamheten i mig med helt andra ögon och, nog måste jag påstå att, tiden inne gjort mig oändlig stor nytta. Jag väljer att se det som ett nålsöga jag var tvungen att ta mig genom, på gott och ont för att reda ut min resterande färdväg i livet.
Så även om inte drogerna slutade strömma i mina system bakom murarna så var det ändå inte den samma magnituden över mängderna. Och alltså därför kunde känslorna lättare tränga igenom. Sedan tog jag dem i ett helt annat syfte där inne än ute.
Som jag nämnde ovan så finns det inte stor plats, om överhuvudtaget alls (?) för självrannsakan i det aktiva missbrukarlivet jag levde. Och med tiden, såg jag då, försvann jag allt mer ifrån mig själv. Vändorna mellan frisläppen blev mer och mer vilda och galna och kunde gå mycket mycket illa. Det är väl en tolkningsfråga huruvida de gjorde det eller inte...
Kommentarer
Postat av: kalle
=)
Trackback
