Min pandoras box.
Det blev många tankar och "syner" där inne i uppvaknandet. Det stod ganska omgående klart för mig vilken omfång det handlade om det jag börjat nysta i. Känslospektren som började flomma i mig, kändes enorma och alldeles underbara på ett sätt som, förvisso ibland kunde skrämma mig men också ingjöt en sorts "levandehet" jag saknat sen länge.
De beröringspunkter jag genomfor var inga större nyheter för mig egentligen. Det var en ganska tydlig och klar linje mellan de mörka fickor i mitt medvetande. Det som tog tag i mig på ett djupare plan, var definationen av dessa "kölvattens alla känslor". Här stod jag inför en ny utgåva av mig själv som jag inte haft tillgång till - inte hade givits tillgång till, då livet i missbrukets dunkla värld, krävt andra typers medvetande. För första gång satt jag inför mig själv i ärligt uppsåt att söka ta reda på hemligheter, dolda för mina omtöcknade ögon och sökte i blindo att famla mig fram till den sega omgivningen som omslöt mitt sargade känsloliv.
Jag fann oändligheter av dammiga rum och utrymmen som behövde städas ur och vaskas rent, men det stod snart klart att innehållet var min enkla hukommelse för mäktig, rent generellt och började snart skriva ner fenomenen som steg till uppenbarelse.
Med nersänkta lysen och cellens tystnad inbäddad i det trånga vakuum som präglar denna omgivning, hittade jag raskt trådar att följa. Lugnet gav tid och nyfikenheten gav mig viljan till att öppna mina rostiga och skramlande portar till en värld i mig själv jag trodde jag lämnat för gott.
Inspirasjonen till att fortsätta anteckna mina innersta, flöt som lava nerför den branta klippan. Upptäckterna jag stötte på under resan nerför de otaliga A4:a arken, öppnade variga sår som, blottades, kändes fridfulla där de började rensas genom insiktens sköna flom av friskt pulserande blod.
Men till min häpnad märkte jag hur svårt det var att infinna mig i riktig sorg. Hur det tog mig stora ansträngningar att uppleva förlusten av mina kära på ett nära sätt. Jag blev tvungen att "ta i med hårdhandskarna" för att bli ledsen över mitt liv, en ingrediens jag var övertygad om behövdes i mitt pågående resonemang med mina innersta och undertryckta känslor. För inte kunde det vara möjligt att gå igenom mina livets fasor utan att åtminstone börja känna trång till att vilja gråta? Var det? Kunde det vara så, att jag gått så långt och blivit så förhärdigad, avkylt i mitt emotionella spindelnät, avtrubbat som det tycktes vara?
En ny dörr hade satts på glänt, slog det mig och lämnade mig ännu lite mer vilsen... För mig, insåg jag, fanns det inte möjlighet att börja resan mitt i, utan jag var tvungen att färdas längre bakåt för att sätta perspektiven i sina rätta sammanhang. Jag var tvungen att gå bakom mitt - nu för tiden - normala jag och spränga bort mina missbruks bastanta och härdade murar, innan jag kunde börja se de rätta elementen för vad de verkligen var.
De beröringspunkter jag genomfor var inga större nyheter för mig egentligen. Det var en ganska tydlig och klar linje mellan de mörka fickor i mitt medvetande. Det som tog tag i mig på ett djupare plan, var definationen av dessa "kölvattens alla känslor". Här stod jag inför en ny utgåva av mig själv som jag inte haft tillgång till - inte hade givits tillgång till, då livet i missbrukets dunkla värld, krävt andra typers medvetande. För första gång satt jag inför mig själv i ärligt uppsåt att söka ta reda på hemligheter, dolda för mina omtöcknade ögon och sökte i blindo att famla mig fram till den sega omgivningen som omslöt mitt sargade känsloliv.
Jag fann oändligheter av dammiga rum och utrymmen som behövde städas ur och vaskas rent, men det stod snart klart att innehållet var min enkla hukommelse för mäktig, rent generellt och började snart skriva ner fenomenen som steg till uppenbarelse.
Med nersänkta lysen och cellens tystnad inbäddad i det trånga vakuum som präglar denna omgivning, hittade jag raskt trådar att följa. Lugnet gav tid och nyfikenheten gav mig viljan till att öppna mina rostiga och skramlande portar till en värld i mig själv jag trodde jag lämnat för gott.
Inspirasjonen till att fortsätta anteckna mina innersta, flöt som lava nerför den branta klippan. Upptäckterna jag stötte på under resan nerför de otaliga A4:a arken, öppnade variga sår som, blottades, kändes fridfulla där de började rensas genom insiktens sköna flom av friskt pulserande blod.
Men till min häpnad märkte jag hur svårt det var att infinna mig i riktig sorg. Hur det tog mig stora ansträngningar att uppleva förlusten av mina kära på ett nära sätt. Jag blev tvungen att "ta i med hårdhandskarna" för att bli ledsen över mitt liv, en ingrediens jag var övertygad om behövdes i mitt pågående resonemang med mina innersta och undertryckta känslor. För inte kunde det vara möjligt att gå igenom mina livets fasor utan att åtminstone börja känna trång till att vilja gråta? Var det? Kunde det vara så, att jag gått så långt och blivit så förhärdigad, avkylt i mitt emotionella spindelnät, avtrubbat som det tycktes vara?
En ny dörr hade satts på glänt, slog det mig och lämnade mig ännu lite mer vilsen... För mig, insåg jag, fanns det inte möjlighet att börja resan mitt i, utan jag var tvungen att färdas längre bakåt för att sätta perspektiven i sina rätta sammanhang. Jag var tvungen att gå bakom mitt - nu för tiden - normala jag och spränga bort mina missbruks bastanta och härdade murar, innan jag kunde börja se de rätta elementen för vad de verkligen var.
Det som för stunden skärde sig var, att i och med drogernas urtåg från kroppen slogs jag ännu hårdare av mina kvalor än jag kunde ana. När jag öppnade min "pandoras box" var jag fortfarande (i viss mån) påverkad. Nu när locket stod vidöppet och all min vrede gentemot mig själv och mitt agerande fick strömma fritt, förstärktes det mångfaldigt då "renare tankeförmåga" krockade med det diffusa nätet av avtrubbenhet som knarket insnärjt mig i. Det går inte att beteckna det som annat än mentala stormar som försig gick i huvudet. Från alla håll och kanter!
Det började dämra för mig någonstans i periferin vilka skillnader det fanns mellan de olika händelserna som stakat ut min livslinje. Mina föräldrars och lillasysters plötsliga bortgång kunde jag inte styra över överhuvudtaget. Det som hände då, hände plötsligt och helt utan förvarning. Jag var även så pass ung att jag även i det avseendet fråntogs skuldpunkter, om sådana skulle finnas. Skillnade var, mot Hilde, att förutom att jag inte heller där kunde göra något åt utfallet, så kunde jag påverka INFÖR det ofrånkomliga utfallet. Men jag hade inte gjort det, hade inte tagit min plikt, mitt ansvar, min del, min roll... Jag hade flytt från allting, gömt mig längst ner, långt bort i en helvetets skitvärld som nästan tog kol på mig med...
Och nu satt jag här alltså, i och för sig i en ensamhet jag fann behagligt tilltalande, med en malström av tankar som började sätta sitt fokus. Och det började göra ont, mycket ont... Jag var tvungen att agera i mitt liv!
Det började dämra för mig någonstans i periferin vilka skillnader det fanns mellan de olika händelserna som stakat ut min livslinje. Mina föräldrars och lillasysters plötsliga bortgång kunde jag inte styra över överhuvudtaget. Det som hände då, hände plötsligt och helt utan förvarning. Jag var även så pass ung att jag även i det avseendet fråntogs skuldpunkter, om sådana skulle finnas. Skillnade var, mot Hilde, att förutom att jag inte heller där kunde göra något åt utfallet, så kunde jag påverka INFÖR det ofrånkomliga utfallet. Men jag hade inte gjort det, hade inte tagit min plikt, mitt ansvar, min del, min roll... Jag hade flytt från allting, gömt mig längst ner, långt bort i en helvetets skitvärld som nästan tog kol på mig med...
Och nu satt jag här alltså, i och för sig i en ensamhet jag fann behagligt tilltalande, med en malström av tankar som började sätta sitt fokus. Och det började göra ont, mycket ont... Jag var tvungen att agera i mitt liv!
Kommentarer
Postat av: kalle
ja vad ska jag skriva? tack!!! =)
Postat av: Kjell
Nej Kalle, det är jag som skall tacka dig!
:-)
Trackback
